Jag har alltid vetat
Jag har aldrig trott ett enda ord på SD, aldrig någonsin. Jag har aldrig intresserat mig för deras programförklaringar, för SD är inte ett parti som andra partier.
Det är, därför, inte något jag vill läsa eller analysera. Det är ren instinkt: något vidrigt som inte borde få någon plats i samhället.
Det är som om vissa saker inte ens kräver analys eller argument, man bara känner direkt att det är fel, oförsvarligt och giftigt.
Min instinkt säger: nej, här går jag inte in.
Instinkt framför analys
Jag rör mig inte kring deras idéer eller retorik. Jag behöver inte studera deras program, lika lite som jag någonsin skulle läsa Adolf Hitlers Mein Kampf. Det är bara vidrigt, punkt.
Att stå fast vid sin instinkt är en slags moralisk kompass som säger att vissa saker helt enkelt inte går att försvara. Och det är viktigt att inte kompromissa med sin egen etik.
Förståelsen från början
Jag har förstått vart detta skulle leda. Nu är vi här, således, och läser i Expressens ledare hur Jomshof reagerar.
Artikeln är en kulturkrönika av Victor Malm där han kritiserar hur Ulf Kristersson och andra borgerliga partier hanterar Richard Jomshof och Sverigedemokraterna, angående tonårsutvisningar och invandringspolitik.
Malm menar att Jomshofs utfall mot islam är ett exempel på radikal sverigedemokratisk ideologi och undrar varför de borgerliga partierna tolererar detta.
Detta har jag undrat sedan dag ett.
Den generande charaden
Malm beskriver situationen som en “generande charad” där borgerliga politiker försöker framstå som förnuftiga och sakliga men i praktiken hamnar i kölvattnet av SD:s retorik. Titta bara på digitala miljöer där aggressivitet och radikalism sprids snabbt.
Han ifrågasätter den borgerliga eftergivenheten mot SD och deras radikala minoritetsagenda, och ställer frågan varför ledarskapet inte agerar tydligare.
Svaret vet vi ju alla: makten är statsministern kär. Han sitter där på nåder av Jimmie Åkesson. Och jag tänker: hur långt är Kristersson beredd att gå? Hur långt som helst verkar det som.
Minnet av rösträtten
Jag såg denna varma och fina intervju med Ida Gabrielsson. (V).
Jag smsade det till en vän jag funnit i kyrkovärlden och hon svarade:
Vilken duktig och klar kvinna! Det är som att höra sossarna förr i tiden.
Intervjun kastade mig tillbaka till tiden då pappa lät mig följa med in i röstningsbåset som liten.
Han satte upp mig på stolen eftersom han skrev. Det var i matsalen på skolan. Han svettades när han läste ledaren i LT av Peter Swedenmark, som hotade med borglig seger. Pappa, vänsterpartist som han var, tvekade. Han ville lägga på V, men M-seger? Aldrig. Därför fick den gången S rösten.
Tiden som gått
Ida säger att hon saknar tiden då facket hjälpte till mer. Vänstern kan inte dra detta ensamma. Hade pappa levt idag hade det inte heller varit möjligt att ens lägga rösten på S. För det går inte skilja på M och S längre.
Jag saknar tiden då det faktiskt gick att skilja, då man kunde rösta på S när högern hotade. Nu har S valt sin obegripliga väg. Igen och igen. Tills förtroendet är slut. Du kan inte samarbeta med C , sedan klaga på högerpolitik. S valde det själva.
