I en stark text berättar journalisten Anna Gullberg om något många journalister och skribenter känner igen, men som få vågar prata öppet om. Efter att ha skrivit om den högerextreme aktivisten Christian Peterson fick hon plötsligt ett samtal från socialtjänsten.

En anonym orosanmälan hade gjorts om hennes barn. Allt visade sig vara falskt. Men konsekvenserna var verkliga: oro, sömnlösa nätter och barn som plötsligt fick svara på frågor om sin egen mamma.

Mitt i texten skriver hon något som är brutalt ärligt:

”För första gången någonsin under alla år som journalist så känner jag tvekan att stå för något öppet. Blir en fegis, och hatar mig själv intensivt för det.”

Det är en mening som skär rakt igenom.

Alla som vet vad som är styrka kan se den tydligt här. Det är starkt att våga berätta nu. För man har försökt att tysta henne. Det lyckades inte. Inte nu längre.

Den här texten är viktig.

Det kräver mod att säga: Det här hände. Det här gjorde något med mig.

Och det kräver mod att berätta om hur rädsla kan smyga sig in, inte bara i ens eget liv, utan i ens familj. Som hon skriver , hennes barn blev osäkra. Det är oförlåtligt.

Det är skamligt gjort av den som anmäler falskt. Att ge sig på barnen. Det är ett desperat försök att tysta människor. Det är så viktigt tydligen, få tyst på någon, att man till och med ger sig på oskyldiga barn.

Jag känner igen den gränsen.

När nazister började outa mina barn på X passerades något. Hat och attacker mot mig är en sak. Men barnen ska vara fredade.

Det var också därför jag till slut lämnade X.

Det finns en gräns.

Och den går vid familjen. Därför är det viktigt när människor ändå väljer att tala om vad som händer. Det är så tystnaden bryts.

Läs Anna Gullbergs text här. Skrev om extremisten – då ringde socialen