Nytt brandnummer

Det finns en rörelse i Sverige som inte passar in i offentligheten. Den är för stor, för spretig, för levande.

Och därför måste den göras till något annat. Ett hot. Ett problem. Något som ska hållas på avstånd.

Jag sitter med ett nytt nummer av Brand i handen. Det luktar fortfarande trycksvärta.

Det finns ingen tidning som doftar som Brand. Och för en gångs skull är det rörelsen själv som får tala.

Det här är större än de vill erkänna

Hundratusentals människor.

Demonstrationer vecka efter vecka. Studenter som bygger läger. Aktivister som reser till Västbanken. Människor som försöker bryta blockaden av Gaza, till fots och till havs.

Ett myller av nätverk, organisationer, upprop, kultur, tro, ilska och solidaritet.

Jag minns när en spärrvakt ringde mig och sa: “Det ser ut som en fotbollsmatch. Tunnelbanan är full.”

Men det var ingen match. Det var en rörelse.

När allt görs till ett hot

I den borgerliga offentligheten blir allt detta till en sak:
en klump.
Någon gör något, alla hålls ansvariga.
Rörelsen beskrivs som:
antidemokratisk, antisemitisk, hotfull.
Palestinska flaggan blir en provokation.
Keffiyehn ett problem.
Den ska inte förstås.
Den ska avfärdas.

Hur deras blick letar sig in i mitt huvud

Jag vet hur det här fungerar.

Kritik mot Israel ska alltid kunna kallas antisemitism.

Det är inget nytt.

Jag har varit med förut.

Ändå märker jag att något sipprar in. Som om den där offentligheten, som aldrig varit min, ändå lyckas ta plats i mitt huvud.

Och jag hatar det.

Rädslan för den egna rörelsen

Och vänstern? Den tvekar.

Den vill ha rörelsen nära, men inte för nära! Vill visa stöd, men samtidigt ta avstånd.

Analysera. Problematisera. Kontrollera.

Samtidigt som andra redan är där.

Redan organiserar.

Redan bygger något.

Det finns något i blicken ibland som skaver. Som om vissa människor, vissa uttryck, inte riktigt passar in i vad vänstern tycker är “rätt” kamp.

Och det är en farlig plats att hamna i.

Samtidigt händer det här

Lastbilar med nödhjälp står stilla vid Rafah.

Människor försöker ta sig fram, och stoppas.

Journalister dödas.

Sjukhus bombas.

Och här hemma fortsätter människor att samlas.Vecka efter vecka.

Inte för att det är enkelt. Utan för att det är nödvändigt.

Det som inte går att kontrollera

Det här är inte en perfekt rörelse.

Det är inte en enhetlig rörelse.

Men det är en levande rörelse.

Den rör sig. Förändras. Växer.

Den bär på motsägelser, konflikter, kraft.

Och kanske är det just därför den skrämmer. För att den inte går att kontrollera. Inte går att rama in.

Inte går att äga.

Inte går att stoppa.

Frågan är inte vad du tycker, utan vad du ser

Jag har aldrig upplevt så mycket solidaritet som här.

Inte i teorin.

Utan i människor.

Och det är kanske det som står på spel nu. Inte bara vad vi tycker om Palestina.

Utan om vi överhuvudtaget klarar av att känna igen en rörelse när den faktiskt lever, mitt framför oss.