En röst från insidan av extremismen

Nu, när Moderaterna tänker, helt naturligt, ge Jimmie Åkesson och SD, tunga ministerposter, där det naturliga i det hela är migrationen….Ska man skratta eller ska man gråta?

Då kommer en varningens skott rätt igenom etern.

Det är en viktig röst vi får ta del av här i Aftonbladets debattartikel.

Nationalism dödar – jag känner igen mönstren

Patrik Asplund: Jag vet vad hat leder till

Naiva

Det finns, tycker jag, nåt otroligt naivt över den här regeringen.

Birgitta Ohlsson, tidigare Liberalernas största namn, nu med i Centerpartiet, sade också det, när hon trädde fram som Centerpartiets dragplåster, i hennes stora comeback.

Släng dig i väggen, gamle Lejonkung. Du är fortfarande , trots din ålder, lika naiv. Det är ju pinsamt! Lika pinsamt som Alexander Bard , som gråter lyckotårar över Simona Mohamsson . Apropå naiv.

Hur det är ställt med den här Bard, är vi många som undrar. Nu hjälper han gladeligen till med Liberalernas förfall.

Det är lätt att avfärda ord som “hat” och “polarisering” som politiska överdrifter. Men Asplund har stått där själv.

Mitt i rörelsen.

Mitt i våldet.

Mitt i en verklighet där människor reduceras till fiender.

Det han beskriver är inte en åsikt om vad som kan hända.Det är en berättelse om vad som händer.

Hatets mekanismer upprepar sig

Historien kommer inte tillbaka exakt likadan. Men mönstren gör det.

I den här extremistiska högermiljön, delas människor upp i “vi och dem”. Och det är ju exakt det vi ser har hänt med den här regeringen. Samma lagar och regler gäller inte för den som invandrat till oss, som för den som alltid bott här.

Vissa anses höra hemma, och andra inte.
Språkbruket är hårt och misstänkliggör.

Vi är inne på en farlig väg nu. Den här utvecklingen pekade Emerich Roth, som överlevde Förintelsen ut och varnade för. Flera röster från överlevare av Förintelsen har varnat.
De kände igen signalerna.
Från sina egna liv.

Men i regeringens värld , där Sverigedemokraterna ska få tunga ministerposter, är det som sagt helt naturligt.

Människor förändrar, inte retorik

Det kanske viktigaste i hela berättelsen som Asplund delar med sig av är detta:

Det som fick honom att till slut lämna den högerextremistiska miljön var det brutala mordet på fjortonåringen John Hron.

Det var också sedan människorna med alla sina möten och relationer som tog vid när han väl lämnat, som förändrade honom. Han nämner stöd han fått från Fryshuset, men också hans vänskap med just Emerich Roth.

Det handlar om att se individen istället för kategorin.

Det är en insikt som står i direkt kontrast till en politik som bygger murar, inte bara fysiska, utan mentala.

Ett löfte till historien

Emerich Roth bad honom fortsätta kämpa mot rasismen i deras sista möte, då han kom på en av Patrik Asplunds föreläsningar.

Han tog det ansvaret, Asplund. Ett ansvar som regeringens politiker helt saknar.

Dom tycks inte längre kunna tänka en enda kritisk tanke . Titta bara på det Simona Mohamsson , som ju ändå tillhör Liberalerna , vad fan hände med henne? Hon ger, som DN:s ledare skrev, ett frälsningsreligöst intryck i sin plötsliga kärlek till SD. Jag skulle vilja säga en frikyrkligt frälst sort av kärlek.

Vad betyder också löften om att stå upp mot extremism, för någon som Ulf Kristersson , som tog i hand om att inte ha med SD att göra med Heidi Freid?

Istället så gör Ulf Kristersson precis tvärtom. Han rör sig i en riktning där splittring normaliseras.

Regeringen delar upp människor

Den här regeringen ändrar nu narrativet, öppet, utan skam.

Människor beskrivs nu som:

• första generation
• andra generation
• “inte riktigt en del av oss”

Historien är brutal i sin tydlighet: sådana uppdelningar får konsekvenser. Som artikeln redan tagit upp, John Hron. Vi kan fortsätta nämna också Björn Söderberg . Vi glömmer inte. Vi förlåter inte.

Nationalismens konsekvenser, bortom orden

Asplund förenklar det inte om att handla bara om för eller emot migration. Istället pratar han om språket vi använder. Om människosynen vi bygger vår politik på.

Men jag sitter här och funderar på någonting jag nyligen läste. Om hur hatet stiger mer och mer.

Att nu är det viktigare än någonsin att vi inte tittar bort, när rasism tar sig uttryck öppet. Som i en buss tex, eller i ett tåg, där människor attackeras.

Tittar du bort?

Det jag nyligen läste var hur en muslimsk kvinna attackerades, och folk omkring försjunk djupare i sina hörlurar , tittade ut genom fönstret, låtsats som det regnar.

Tills en kvinna plötsligt reste sig upp och sa ifrån ordentligt till den som attackerat. Hon gick också och letade reda på personalen.

Den muslimska kvinnan tackade henne sedan.

Idag verkar vi ha blivit rädda och sitter och gömmer oss i en kollektiv tystnad. Idag bäddar regeringen för ett sånt här Sverige mer och mer.

Och det jag undrar över är hur tex Socialdemokraterna ska kunna sluta vara tysta när dom i det stora hela är överens med Moderaterna om den ”strama migrationspolitiken”?

Det S och M vill göra gällande, tillsammans, är att detta är helt ok och normalt.

Och det är det då inte!

Därför behövs Birgitta Ohlsson. Därför behövs röster som denne Patrik Asplund . Därför behövs mindre partier, som Vänsterpartiet och även Centerpartiet (fast den ekonomiska politiken skiljer). Och Miljöpartiet.

Om det inte går att lyssna på Förintelsens överlevare, vilka lyssnar politikerna på då?

Sedan när, för helvete, blev det naturligt att lyssna på Jimmie Åkesson? Jag bara undrar.

Obs! Viktigt! Faran ligger inte i historien, utan i att ignorera mönstren

Historien upprepar sig aldrig exakt. Förintelsen är unik i sin brutalitet och i sin systematiska ondska, och ska behandlas med den respekt den kräver.

Men det betyder inte att vi kan blunda för de mönster som föregår den.

Avhumanisering.

Uppdelning i “vi och dem”.

Ett språk som gör vissa människor mindre värda.

Det är inte samma sak.

Men det är heller inte utan samband.

Och det är just därför vi måste reagera, innan orden blir handling.