När jag för många år sedan, gick och pluggade till undersköterska var det på en skola där också invandrare kom och lärde sig svenska.

Efter skoldagen stod vi många och väntade på bussen. Luften fylldes av skratt och språk på olika språk. Och jag stod där och tänkte på Sverigedemokraterna.

Jag hade nyss haft en diskussion med två killar som uppenbarligen röstade på SD. Redan då, detta var 2010, pratade dom om muslimer som ett hot, som skulle ta över Sverige. Jag och en annan tjej från min klass, sade till dessa vad befängt det hela var. Faktiskt, ganska paranoid föreställning.

Och igen, där på busshållplatsen tänker jag att det är trevligt med skratten och språken som bryts på olika språk, eller svenska som inte uttalas perfekt.

Detta är vardag. Detta är Sverige.

Och ändå ansåg dom där killarna att det här är på riktigt ett hot. Frågan är dock var är detta hot?

När verkligheten inte matchar bilden

Så titta runt omkring mig, igen, med mig, du med.

Människor med olika bakgrunder, olika språk, olika liv.

Men det som märks mest är inte skillnaderna, det är hur lika vi är.

Vi väntar på samma buss. Vi låter eftermiddagssolen värma oss i samma vind.

Vi delar samma eftermiddag.

Och mitt i allt det där, skrattet, rösterna, livet, finns något som inte går att bortse ifrån:

Det känns tryggt.

Rädslan som säljs till oss

Ändå matas vi dagligen med en annan bild.

En bild där människor delas upp i “vi” och “dom”. Där vissa pekas ut som problem, som hot, som något att vara rädd för.

Men jag står här, hör du ju, mitt i det som sägs vara problemet.

Och jag hör ju skratten.

Jag ser människor som hjälper varandra.

Som lever sina liv. Precis som du och jag.

När jag läser dagens ledare

När jag läser texten av Gabriella Kärnekull Wolfe i Aftonbladet, som är ett nytt ungdomligt ansikte för mig, slås jag av hur tydligt hon sätter ord på något jag själv har känt länge.

I Åkessons folkhem har vi slutat lita på varandra

Hon skriver med en skärpa som träffar rakt in i vår tid.

Forskningen hon lyfter, från bland andra Bo Rothstein, visar att tilliten i Sverige faktiskt har börjat sjunka.

Och en grupp sticker ut. Föga överraskande.

Människor som röstar på Sverigedemokraterna är mer benägna att se sina medmänniskor som risker istället för som människor.

Ett samtal som fastnar i samma spår

Och reaktionerna låter inte vänta på sig.

På X ser jag samma mönster om och om igen.

Så fort någon lyfter frågan om tillit, om misstro, om det samhälle vi håller på att bli, då kommer svaret direkt:“Men Socialdemokraterna då?”

Allt blir deras fel. Oavsett fråga. Oavsett sammanhang.

Det är som att samtalet aldrig får handla om det som faktiskt diskuteras.

Vad händer med ett samhälle utan tillit?

När vi börjar se varandra som hot händer något med oss.

Vi slutar mötas.

Slutar prata.

Slutar lita på varandra.

Och då spelar det ingen roll hur trygg platsen egentligen är, den kommer ändå kännas farlig.

Min verklighet: människor, inte hot

Ju mer jag tänker på det, desto tydligare blir det för mig:

Sverigedemokraternas berättelse verkar ofta vila på två saker:

Att måla upp vissa människor som hot. Att förklara komplexa problem med enkla syndabockar.

Men åter igen, när jag står här, på en helt vanlig busshållplats, ser jag något annat.

Jag ser en mamma som försöker få sitt barn att skratta.

Jag ser någon som håller upp dörren på väg till busshållplatsen.

Jag ser människor som pratar olika språk, och ändå delar samma stund.

Och jag tänker igen:

Det här är ju trevligt.

Frågan vi måste våga ställa

“Jag tar hellre några smärtsamma stunder än ett helt liv i misstro.”

Läs den meningen igen. Och stanna upp. Om du håller på och svartmåla människor , borde du ägna ett ögonblick åt att fundera på varför. Det är det minsta du kan göra.

För nu står du här med mig på busshållplatsen. Och vi ser ju båda något helt annat.

Så jag ställer frågan igen.

Inte som ett slagord.

Inte som en attack.

Utan som en ärlig fråga:

Var är hotet?

För om vi inte hittar det här, bland skratten, människorna och livet, då måste vi börja fråga oss,

varifrån bilden av hotet egentligen kommer.