30 minuter

Igår stålsätte jag mig och kollade in 30 minuter.

Anders Holmberg intervjuade KD:s EU-parlamentariker Alice Teodorescu Måwe, en av de mest högljudda förespråkarna för Israel, och nu senast varm supporter till Israels och USA:s krig mot Iran.

Israel är hennes hemliga donator

Holmberg ställde från första stund frågan vi alla ville ha svar på. Flamman visade oss ju att Alice Teodorescu Måwe har en hemlig donator, kom igen nu, berätta.

Och Alice Teodorescu Måwe gjorde gällande på en gång, ungefär att om hon svarar på den frågan kommer hon och hennes barn dö.

Anders Holmberg försökte navigera kring det här. Man såg på honom att detta blev inte lätt. Och Alice Teodorescu Måwe såg ut att vara nära bristningsgränsen till tårar, för varje gång han försökte ställa mer frågor, men hon log tappert.

Folkmord, utplåning, Förintelsen

Luften verkade spänd, där i TV-studion. Ångesten deras sipprade in genom skärmen. Vi pratade ju trots allt ändå om folkmord. Om Förintelsen. Om kärnvapen. Om utplåning.

För mig är det obegripligt hur man kan ta Iran och Israels försvar till kriget i Iran, som ATM gör.

Trumps vansinne diskuterades överhuvudtaget inte. Kanske räcker inte dom 30 minuterna till det. Men ändock. Det flamrade förbi ett TV-inslag där Trump sa att han vill bomba Iran till stenåldern. Detta kommenteras inte vidare.

Att Trump bad i princip dom jävla galningarna öppna sundet, era jävla fucking idioter, prisad vare Allah. Inte ett ord om det.

Annars samlades en hel hop samman i USA av deras politiker för att lämna in 25 tillägget på Trump. Alla ser ju att karln är galen.

Han pratar om att utplåna ett helt land som Iran! Med kärnvapen! Och här sitter hon. ATM. Och ser oförskämt glad ut, medan hon ger sitt stöd till detta vansinne.

Israel och antisemitism

Och jag tänkte, varför är det bara hon och några till , som det verkar, när man lyssnar på henne, som kan se ondskan, fasan, obegripliga vansinnet i Förintelsen, när vi alla ser den?

Vi kan också se mer.

Även ATM, påstod i programmet att hon kunde se fel i krigsföringen från Israel till Gaza, till viss del.

Men det handlar ju inte bara om vad vi såg nu, utan också vad vi sett förut.

Anders Holmberg försökte säga några ord om att detta krig är gammalt.

När jag var barn, var det självmordsbombare. Det dog självmordsbombare var och varannan dag. Och dom tog oftast med sig en hel hop med människor, in i döden.

Förra Gaza-kriget, mitten på 2000-talet

Vi såg klusterbomberna som föll över Gaza, förra gången.

Den vita fosforn. Prickskjutandet av barn. Det hände i Gaza-kriget när mina barn var små.

Jag demonstrerade med min lilla familj. Jag tog kort på plakat och lade ut på den blogg jag hade då.

På den tiden följde vi bloggar inifrån Gaza, som rapporterade mer utförligt om vad som hände , än vad media någonsin gjorde.

Hamas hade skickat hemmasnickrade raketer mot Tel Aviv.

Israel, världens fjärde starkaste militärmakt, svarade. Jag minns att svaret var att Israel skulle skrämma bort Hamas en gång för alla.

Detta genom att jämna Gaza med marken! Palestinier hade ingenstans att fly, då muren omgav allt. Gaza, lika stort som Frösön, ungefär, bombades i en aldrig sinnad ström.

Då som nu, sa Israel, ni kan fly till den och den platsen! Bara för att när det väl hände, ändå bombades.

Igen, klusterbomber, är olagligt. Vit fosfor , är inte lagligt heller. Prickskjuta barn? Ja, vad tror du?

Den rasistiska ockupationen, apartheid, är inte lagligt. Bosättarvåldet är inte lagligt. Muren är inte lagligt!

Och då som nu, bombades skolor och sjukhus med barn i. Då som nu, var svaret att Hamas gömde sig i skolorna, och på sjukhusen. Därför var detta, enligt Israel, nödvändigt.

Och Israels militär gick, som sagt, i markoffensiv och pricksköt barn.

Vi glömmer aldrig bilderna på pappan som i panik satt mot väggen, försökte skydda sitt barn, som satt brevid. Han hade händerna ovanför huvudet. Och Israel sköt först ihjäl pappan, sedan barnet, som föll död ner mot pappans ben.

Israel och Palestina är en evig konflikt

Att åter se Gaza bombas nu var som en bisarr repris. Igen, samma saker hände då som nu! När vi protesterade mot kriget, sa Israel att vi var antisemiter.

Bilderna som kablades ut till världen på döda barn, var fruktansvärt.

Nå, skrämdes då Hamas bort? Nej, Hamas kom tillbaka värre än någonsin.

Och Israel svar nu, är folkmord. Hamas kommer sluta nu, alltså?

Jag säger som Jonas Sjöstedt sa när han fick komma, fast han verkligen är en vänsteröst, till Agendastudion via länk:

Det går inte bomba fram demokratin.

Kan jag få fördöma Israel?

Det är inte antisemitism att svara ja på den frågan.

Ebba Busch och frågorna makten inte vill ha

Förra veckan. En SVT-reporter ställer frågor till Ebba Busch om elektrifieringen , om elbilar, om en politik som regeringen faktiskt har misslyckats med.

Vad gör Busch? Hon kallar frågorna för ”politiskt vinklade”

Det var de inte. Det var journalistik. Det är det journalister gör , de frågar om det som inte fungerar. Det är just därför vi har journalister och public service i ett demokratiskt samhälle.

Men makten gillar inte att bli granskad.

Och när man inte kan svara på frågorna, angriper man den som ställer dem.

Folkrätten är mest för seminarier

Det stannar inte där. Fyra ledande folkrättsexperter publicerade nyligen en debattartikel i DN som borde göra oss alla obekväma.

Ulf Kristersson har vid flera tillfällen sagt att USA:s och Israels angrepp mot Iran inte ryms i ”traditionell folkrätt” , och i SVT:s Agenda meddelade han att operationen kommer anses tillåten om den lyckas.

När han frågades om folkrätten inte handlar om vad som är principiellt rätt och fel oavsett utfall, svarade han att det inte ”hjälper någon” att hålla ”ett seminarium om folkrätten”.

Ebba Busch höll med, man kan visserligen ”sätta sig i en seminarieövning kring folkrätten”, men ska inte ”fastna i långa utläggningar” om huruvida saker gått rätt till.

Alltså: folkrätten är en seminariefråga. Inte mer.

Det är Sveriges statsminister och vice statsminister som säger detta. Om den rättsordning som Nato-artikel 5 bygger på. Som våra handelsavtal vilar på. Som gör att svenska ambassader kan verka i världen.

Tre frågor till regeringen

Folkrättsexperterna ställer tre enkla frågor till regeringen: Gäller folkrätten lika för alla stater? Är den fortfarande en hörnsten i svensk utrikespolitik? Vad tänker ni göra för att återupprätta respekten för den?

Jag lägger till en fjärde: Skäms ni inte?

Det är samma mönster, det heter orbanisering

Allt detta hänger ihop. Författaren Per Wirtén skriver i Expressen om hur Sverige kör vidare i Viktor Orbáns hjulspår ,kontroll och likriktning av civilsamhälle, stat och rättsväsende.

Statsvetarna Steven Levitsky och Daniel Ziblatt varnade för precis detta i How Democracies Die: den auktoritära vändningen kommer alltid smygande. Först verkar förändringarna inte farliga. Sedan är det för sent.

Detta har också Förintelsens överlevare varnat för

Smygandet sker framför våra ögon

Vi ser det nu. Tjänstemän som avviker marginaliseras, att hänvisa till grundlagen kallas ”aktivism”. Vad folkhögskolestudenter läser på fritiden ska kontrolleras av rektorer. Riksdagen struntar i Lagrådets krav på rättssäker lagstiftning.

Och public service, den sista riktiga vakthunden, bantas ner bit för bit.

Ulf Kristersson tänker bara på en sak

Han vill vara statsminister. Det är allt.

Han har lovat SD tunga ministerposter om de vinner nästa val, allt för att få sitta kvar. Han ler på presskonferenser med Åkesson. Han normaliserar högerextremism för att hålla ihop sin koalition. Och när journalister frågar om det som inte fungerar, om elbilar, om folkrätt, om demokratin, är det för vinkling.

Demokratin är inte ett förhandlingsverktyg för din karriär, Ulf.

Därför måste 30 minuter finnas kvar

Anders Holmberg gör precis det demokratin behöver. Han ställer frågorna makten inte vill svara på. Han låter inte ministrar komma undan med tomma fraser.

Länge vägrade politiker att ens gästa programmet, för de visste att de skulle bli utmanade.

Det är inte ett budgetbeslut att lägga ner 30 minuter. Det är ett politiskt beslut.

Och vi borde vara mycket mer arga på det än vad vi är.