Jag publicerade nyss en tråd på X om antisemitism, vänstern och varför jag inte kan låta bli att säga ifrån. Det handlar om 30 års erfarenhet, om att ha haft fel och om att inte kunna blunda längre. Läs hela tråden här.
Att stångas mot sina egna demoner.
Jag har gått i terapi halva mitt liv. Det innebär att jag är van att vända och vrida på resonemang, att inte fly undan det som är svårt att se. Inget är svart eller vitt. Och om man aldrig låtit sitt försvar smulas sönder av en legitimerad psykoterapeut, vet man inte riktigt vad det innebär att stångas mot sina egna demoner. Det gäller inte bara i terapirummet. Det gäller allt i livet, även politiken.
Att gå i terapi är jobbigare än att hugga ved i skogen. Det är inte vila, det är att utmana allt man trott sig förstå om världen och om sig själv. Jag har fortfarande svårt att acceptera vissa saker. Det arbetet tar aldrig slut.
Jag vet kanske inte exakt hur det är att utsättas för judehat. Men jag vet hur det är att bära en erfarenhet som inte går att läsa sig till i böcker. Den kunskapen sitter djupare än så. Och den utesluter inte förståelse för andras lidande, den öppnar för det.
