Jag bytte sida, eller gjorde jag det?

Jag publicerade en debattartikel i Aftonbladet. Jag pekade på antisemitism inom Vänsterpartiet, min rörelse, partiet jag tillhör. Det var inte lätt att skriva. Det var ännu svårare att trycka på publicera.Tidigare har jag gått in i vänsterns fulla förklaring på hur vi ser på det hela. Tagit till mig att vi inte är antisemiter. Förklaringen kändes självklar.

Slagträ i debatten

Sedan mötte jag judar på X. Jag kom med mina argument. Och de gjorde klart för mig att mina argument fungerar som slagträ i debatten. Först förstod jag inte ens vad det betydde. Men jag förstod till slut: det handlar om att använda sina argument bara när det passar det egna laget. Högern gör det. Vänstern gör det. Och jag ville inte göra det.

Förintelsen är unik i sin grymhet, sin ondska, sitt vansinne. Det är inget begrepp man slänger sig med för att dra poänger i en politisk debatt. Judarnas lidande kan inte och får inte förminskas ,oavsett vem som tjänar på det.

Det var därför det var värt att säga. Även om det kostar.

Tystnaden som svar

Och det kostade. Sedan tystnade folk. Människor jag sett upp till och respekterat ignorerade mig. Kanske var det osäkerhet. Kanske höll dom med mig. Men avståndet signalerar ändå något.

Jag har läst om härskarteknik när jag gick en socialpolitisk kurs. Tystnaden är ett svar. Den är inte neutral, den är ett budskap. Håll käften, annars kostar det dig tillhörighet.

Men tillhörighet som kräver tystnad är inte tillhörighet. Det är lydnad.

Vad jag förlorade, och vad jag fick

Jag förlorade förebilder på avstånd , människor jag aldrig hade kontakt med men ändå kände tillhörighet med. Som när en tv-serie tar slut, eller en bok är slut och du saknar personen du följt. Debattartikeln var mitt avsked med den tillhörigheten.

Men jag vann något annat. Kontakt med människor som möter mig i det jag faktiskt säger. Som Tobias Hubinette och Jonathan Leman, forskare som inte kompromissar.

Jag säger inte det här som en tröst. Det är istället en förflyttning.

Jag gör det här för att jag älskar rörelsen

Jag är rädd att dörren till något viktigt blir stängt för gott. Men jag älskar den här rörelsen. Jag är syndikalist, har varit det länge. I år var jag på ett möte och såg en sal full av nya medlemmar, många ungdomar. Det gav mig hopp på ett sätt jag inte kan förklara. Ensam är inte stark. Det vet jag. Och jag är tacksam att vara del av något större.

Vänster är trygghet för mig. Jag är uppväxt i det. För mig är hela vänsterns kärna antifascism, det ska ingen kunna ta ifrån oss. Inte högern, som försöker sätta ett annat narrativ på oss. Och inte heller de inom rörelsen som blundar när det är obekvämt.

Det är därför jag skriver det här. Inte för att ge upp rörelsen. För att jag älskar den tillräckligt mycket för att kräva att den är vad den påstår sig vara.

Det jag önskar

Jag hoppas att vi inom vänstern kan samlas mer. Diskutera mer. I riktiga möten, för det är där vi slår fast vad vi är. Och inte låter högern visa en bild av oss som inte är sann. Vi är antifascister. Vi finns för varandra. Vi splittrar oss inte, fast det, tyvärr, ofta är just det som sker. Om jag fick önska är det just det.

Jag är ganska trött på att vilja vara någonstans där jag inte längre är önskad. Så jag står där jag står. Med en profilbild som visar mig, med rynkor och vinden i håret.

Makten ligger inte hos den som ignorerar. Den ligger hos den som fortsätter tala när alla andra tystnar.

Och det är vad jag gör nu.