I veckan, på väg till jobbet i kyrkan, stannade jag till. Jag såg de gula blommorna, som en gul rymd.
Jag stod still och beundrade dem. Och insåg: det är ju nu. Det är varmt. Solen skiner. Som kontrast mot dagarna innan, som varit kalla och grå.

Den första sommardagen, tänkte jag. Den skönaste och sköraste, man vill hålla den, stanna tiden bara ett ögonblick.

Någon skrev det för tre tusen år sedan, och visste redan då att det inte går: Se, vintern är förbi, regnet har upphört och dragit bort. Blommorna syns på marken, sångens tid är inne. (Höga Visan 2:11-12)

Häggarna på Frösön blommar just nu. Vitt och tungt och överväldigande. Det varar inte länge.

Foto: Marlene Tyckosdotter, maj 2026.