Om satan, sovmorgon och nåd som inte förtjänas.

Det dök upp som en liten notis på mobilen. 2-åring försvunnen. Jag hade tagit sovmorgon denna söndag, fast jag egentligen ville till kyrkan. Det var väl själva satan som viskade i mitt öra: Inte den här söndagen. Sov lite till. Notisen försvann, jag vände på mobilen i satans grepp, och sov lite till.

Tro mig, det är satan. Jag har hört en präst predika om fenomenet. Att hoppa över. Att inte infinna sig. Det är satan.

I den politiska världen – eller i mitt radikala facks värld – säger man att den minimala aktivism du kan göra är att dyka upp. Så dyk upp! Men i satans grepp är allt snark. Du arbetsprövar ju nu, tröstar Hin Håle, som absolut inte vill ha mig i kyrkan.

Halvt om halvt om skämt. Till slut gick jag upp, kaffe, och artikeln dök upp igen. Nu läste jag allt. Och kunde inte släppa Lucas.

En bön i mörkret. Ett svar vid femtiden på morgonen.

Fjorton timmar. En tvååring, ensam i skogen i fjorton timmar.

Det sista jag kollade innan jag somnade var tidningarna. De hade inte funnit honom. Jag bad i mörkret – en enkel, desperat bön: Låt honom hittas vid liv. Till Fadern och Sonen och den helige Ande. Och lade ifrån mig telefonen.

Vaknade vid fem. Öppnade Aftonbladet på mobilen.

Pojken funnen vid liv.

Om att hoppa över mässan ,och ändå få gråta av lycka.

Vid liv. Precis det jag bett om. Efter midnatt, i skogen, av hemvärnssoldaten Anders Evensson, från Ö-vik. Lucas klamrade sig fast som en liten koala.

När jag läser det tjuter jag. Inte bara av lättnad. Utan för att jag inte förtjänade den här glädjen – jag hade sovit, jag hade hoppat över mässan, jag hade vänt på mobilen – och ändå fick jag gråta av lycka vid femtiden på en söndagsmorgon, som om jag hade vakat hela natten.

Nåden är inte förtjänad. Det är hela poängen.

Tack Anders. Tack till alla som sökte, till den massiva insatsen. Och tack vår himmelske Fader, genom Jesus Kristus, din älskade Son, och den helige Ande.