Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp.  Ni ska kalla på mig och komma och be till mig, och jag ska höra er.  Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta.  För jag ska låta er finna mig, säger Herren

Jeremia 29:11-14.

Jag hade inte bett om att befinna mig på den plats jag står på nu. Jag hade inte bett om att bli fångad av en pedofil när jag var sex år, inlåst i en källare, som luktade fullt av skidvalla. Jag hade inte bett om att vägra tänka på vad jag nyss varit med om, tills ingen tanke på det fanns kvar. Jag hade inte bett om skräcken och rädslan denne man frambringade hos mig.

Jag hade synnerligen inte bett om att inte kunna hålla tankarna borta från min själ för eviga tider, att hur än det blev, när dom till slut ändå dök upp, på mest märkliga vis, sortera i detta kaos med stort K i mitt arma huvud. Med ett stort lidande som följd. Som tvingade mig i terapi. Som tvingade mig att säga, ja, det var jag. Ett halvt livs terapi på ett behandlingshem. Tror ni att jag bad om det?

Men där var jag.

Promenader i det natursköna tog jag. Pratade gjorde jag. Framsteg togs. ”Hon har mognat enormt mycket” sa min överläkare.

Inte bad jag om det. Jag bad inte heller om att åka till Kenya, komma hem, och bli våldtagen. Tingsrätten. Hovrätten.

Inget som mitt liv blev efter allt som hänt har jag bett om. Jag var död, punkt. Men inte blev det lyssnat till. Alla skulle promt väcka mig.

Jag hade inte bett om att mitt liv skulle förändras för alltid . Ett liv fyllt av helvetet. Jag hade inte bett om att Gud skulle säga till min överläkare: Du kan hjälpa Marlene.

Jag hade inte bett om att bli hjälpt. Jag levde ju inte. Jag var ju död. Ingen tvingar döda att leva, det går inte. Inte ens Försäkringskassan. Men jo, då. Dom om någon stod och vevade igång livet åt mig. Det vecklades ut, som det gör med Långben och Kalle Anka på julafton. Här är livet. Se så. Ta ett bad. Sjung en sång. Gå en utbildning. Bo där. Skaffa det och det.

Jag hade inte bett om att min leg psykoterapeut skulle tro mig. Skulle säga att min kunskap sitter djupare än böcker. Att min kunskap inte går att läsa sig till. Jag hade inte bett om denna kunskap. Jag hade inte heller bett honom att tro på mig som han gjorde ”Du kan bli vad du vill . Du kan få Nobelpriset i litteratur om du vill.”

Jag hade inte bett om att resa mig upp mot alla odds, med Fredrik Reinfeldt och Moderaternas hjälp av alla människor. Jag hade verkligen inte bett om Moderaternas tro på mig. Jag bad inte bli mamma , jag bad inte heller få söner, bli gift, skilja mig. Jag bad inte heller om några andra politikers tro, i andra partier. Inte ens AFA, om dom någonsin skulle bry sig eller tro det minsta lilla om mig, har jag bett om mitt intresse till deras kamp mot nazister, som jag fann att jag beundrade djupt. Samma år, hösten 1993, jag klev in på behandlingshemmet, dit jag verkligen inte ville sätta min fot, på Livets Träd, turkiskt röd hallmatta som var större en lägenhet, bara hallen, bildades AFA. Och medan AFA bekämpade nazisterna , bekämpade jag mitt eget mörker jag aldrig bett att få.

Jag bekämpade mitt, iallafall, det gick så bra att jag reste mig upp ur brunn och isar. Stolt, som om vore jag självaste Iggy Pop där han kommer vandrande nerför berget , nyss liggandes i alla diken, men ändå fick respekt av allt och alla i punkvärlden.

Stolt ja, plötsligt , efter att ha bekämpat skam i flera år. Jag blomstrande och satte värde på varför min terapeut blev terapeut. Haha. Han sa själv att det var det bästa med hans yrke. När någon ledsen blev glad igen.

Denna någon blev en stolt undersköterska. Jag älskade mitt jobb.

Jag hade inte bett om utmattningen jag sedan fick, som slog upp denna sårbarhet i denna människa som jag ändå var. Vid liv.

Jag hade inte bett om att sätta mig i gruppterapi igen, för kvinnor som utsätts av sexuella övergrepp som barn . Jag bad inte om den enskilda terapin heller som följde.

Men när jag fann diakonen, bad hon! Så tårarna rann. Och Gud vet jag hade frågor . Mycket och många.

Men detta var mina frälstas tårar. Jag kände längtan till kloster. Jag kände längtan. Kanske till diakon? Inte självklart, herregud. Lång mödosam väg, jag vet. Ändå.

Men diakonen är borta nu. Pensionerad. Inte borta helt, vi har vänskap. Ja, vi är systrar i Kristus! Och längtan finns kvar, men dörren känns inte lika öppen. Vad ska jag in i den för ändå? Lämna det till dom som kommit längre. Mer passande! Finare. Gud, hur tror du det känns att se på sig själv såhär? Det är väl en sak om jag gör det själv. Men t.o.m andra? Ibland känns din kyrka inte lätt att andas i.

En kyrka ska välkomna människor på det sätt som Jesus gjorde. Gör den det?

Om du, jag tänker på här, men inte vill peka ut, inte kan tro på mina drömmar? Fortsätt då tro på dina egna. Reflektera lite hur det känns, för mig, att gå min dröm, på det här viset, och när du gör det, är det till dig.

Dvs: om tron bara rymmer tron på sig själv, måste det betyda en i grunden olika syn på människan. En syn som handlar om att bereda plats endast för en själv. Mer rymmer det inte.

Allt är bra, okej. Men inte på mig. Det är ju tragikomiskt.

Gud, hav förbarmande för mig.

En tro som bara bereder plats för en själv , det är ju i praktiken en tro som legitimerar att stänga ute andra. Det är inte bara en teologisk position, det är en maktposition. Då spelar det ingen roll vad du säger till mig. Det faller platt ner.

Det skrämmer mig bort från kyrkan.

Det hela är personligt. Det handlar om positioner. Att kämpa sig tillbaka efter en utmattning, sätter mig i en mer utsatt position. Jag vet att jag tagit mig ur värre, ändå är är detta ingen lek. En utmattning är obegripligt svårt. Vad tog mig då ut ur det mest jävliga jag varit med om, som tonåring?

Ställer du den frågan högt, i närheten av tex en terapeut, vill den såklart säga personalen som var kärleksfull. Och det har såklart inte skadat. Men ingen reser sig utan egen förmåga också. Saken är att det fanns inget magiskt . Inget knäpp på fingrarna i ett givet ögonblick.

Nej, tänk dig att som människa falla ihop fullständigt. På alla fronter på alla sätt. Inget hjälper. Det förvärras bara , det som försöktes.

Tänk om jag istället bara fick vara ensam i det där, långt bort från allt och alla. Det hade såklart inte fungerat. Jag var beroende av andra för att överleva.

Jag var i mörkret. Ingen hittade mig där. Inte ens Gud, fast han sägs vara överallt. Var han där, var det inget jag upplevde. Förutom den bedjande ängeln jag såg.

Det mest intressanta med det, var att ängeln visade sig strax innan mitt liv blev ett ännu större helvete innan än vad det redan var. Jag var på väg in till läkaren jag kallade Gurkan. Guilje hette hon visste, nåt sånt. Hon gjorde allt värre. Hon hade hellre kunnat skjuta mig på plats.

Ängeln visste det. Den bad därför. En bön från en ängel , vad kan vara kraftfullare än det? Ett en enda gång i mitt liv, blott ett ögonblick. Och jag hade aldrig behövt bönen mer än där och då.

Ett ögonblick som aldrig försvinner. Jag tog mig igenom det. Det säger mig att ingen kan tro mer på dig, utan själviska intressen än vad Gud gör. Och vi människor behöver någon som tror på oss.

Varför gör vi det? Kan vi inte bara tro på oss själva ? Det är klart vi kan. Men allt sätts i ett annat ljus när du är beroende av andra. Och det är vi ju alltid, alla vi människor. Vi är också svaga ensamma.

Gud kommer till den ensamme och svage. Gud är där. Även om vi inte vet det, inte ser det. Han får oss att längta efter honom. Med Gud följer människor. Det måste vara så.

En strid som måste föras mot skammen är så våldsam och hård att en människa inte klarar den ensam.

Dina ögon har dött, men du har sett mer än jag.