Skadan är redan skedd-och det är inte storleken på den som kritiserar inifrån som avgör om det gör skillnad.

Sanna Hill har lämnat den svenska extremhögern efter arton år. Läs: Kvinnohat får Sanna Hill att hoppa av – efter 18 år inom extremhögern

Hon var ingen perifer figur – hon var medgrundare och delägare i Nya Tider, tjänade 36 000 kronor i månaden på presstöd, reste till Ryssland, Syrien och Libanon i rörelsens ärenden och rörde sig i kretsar kring Aleksandr Dugin. I sin intervju med Dagens Nyheter berättar hon om ett rörelseklimat där kvinnor förväntas underordna sig, där idén om ”white sharia” – att kvinnor inte ska bestämma över sina egna kroppar – cirkulerar öppet.

Debatten som följt har mest handlat om en enda fråga: förtjänar hon förlåtelse?

Det är fel fråga.

Skadan bryr sig inte om vad hon kände

Det spelar ingen roll om Sanna Hill ångrar sig av äkta personlig insikt, av strategisk beräkning, eller av något mittemellan. Skadan på rörelsen är redan skedd. Arton år av inflytande, kontakter och trovärdighet som byggts upp inom den nationella rörelsen har på en dag exponerats och undergrävts – av personen som visste mest.

Man kan diskutera hennes motiv i evighet. Man kommer aldrig veta säkert. Men effekten går att se redan nu, och den behöver ingen bekräftelse från hennes inre liv för att räknas.

Vänstern har fastnat i fel debatt

Samuel Levander skrev i DN (Läs Samuel Levander: Reaktionen på Sanna Hills avhopp visar att vänstern fortfarande inte lärt sig läxan) att Karin Petterssons skeptiska reaktion i Aftonbladet (Läs Sanna Hill låter som en yrvaken pappafeminist visar att ”vänstern fortfarande inte lärt sig läxan” om sin egen renhetsiver. Karin Pettersson svarar (En tjejkväll med Sanna Hill är inte lösningen)

Levander bygger hela sitt resonemang om en hel politisk rörelse på en enda kulturtext av en enda skribent. En röst på Aftonbladets kultursida representerar inte hela ”vänstern”. Det är precis den sortens generalisering han själv borde vara försiktig med.

Diskussionen om huruvida vänstern ”firar rätt” eller är för misstänksam missar samma sak som Sanna Hill själv efterlyser i sitt eget inlägg: det handlar inte om henne som person. Det handlar om fenomenet.

Det som faktiskt fungerade

Myra Åhbeck Öhrman har en poäng som är lätt att missa: det var inte ledarsidornas fördömanden eller arton års kritik som fick Hill att bryta. Det var konkret hjälp – kvinnojour, socialtjänst, skyddat boende. Det bekräftar hon själv i sitt Facebook-inlägg: hon fick, som hon uttrycker det, enorm hjälp av det jämställda samhälle som hennes egen rörelse ville riva ner.

Det säger något viktigt om vad som faktiskt bryter en extrem övertygelse. Det är inte debattartiklar. Det är välfärdsstaten som fungerar när någon behöver den.

(Läs, obs, låst artikel: Myra Åhbeck Öhrman: Sanna Hill visar oss vad som kan bryta en extrem övertygelse)

Rörelsen bevisar det själv

Den tydligaste bekräftelsen på att Hill hade rätt kommer inte från hennes kritiker eller hennes försvarare – den kommer från rörelsen själv. Mathias Wåg har på X och Bluesky pekat på mönstret: nationella svarar alltid avhoppare med karaktärsmord, men när en kvinna berättar om kvinnohatet fungerar den taktiken sämre, för då bekräftas hennes poäng med råge av just den reaktionen.

Christian Peterson levererade exemplet i realtid på sin blogg. I stället för att bemöta vittnesmålet om kvinnohat i rörelsen radade han upp Hills relationer och sexualiserade henne. Andreas Gustavsson på ETC pekade på samma mekanism: man kunde nästan förutsäga att motreaktionen skulle bli precis den sortens hat hon just vittnat om.

Så dessa högerextrema män är ju beviset, levererat av rörelsen själv, i direkt anslutning till anklagelsen. Det är ju bara att gå in och läsa blogg, kommentarer eller vad har du, för att se hur rätt hon har.

(Läs låst artikel: Andreas Gustavsson: Ja visst gör det ont när vit sharia brister)

Kritik inifrån -oavsett storlek

Jag vill dra en parallell, inte för att jämföra min situation med Sannas, utan för att den säger något om hur förändring faktiskt sker.

Jag skrev en debattartikel i Aftonbladet där jag som medlem i Vänsterpartiet krävde att partiet skulle agera mot antisemitism som då uppmärksammats internt. Jag vill inte tro att Vänsterpartiet som helhet är antisemitiskt – är det sant är det en chock som omöjliggör för mig att fortsätta vara medlem. Kritiken gällde specifika händelser och hur partiet hanterade dem, inte partiet i sin helhet.

Partiet agerade också, utan att någonsin behöva bekräfta mig personligen. Det var aldrig poängen. Precis som med Sanna handlade det inte om att huvudpersonen bakom kritiken skulle få ett svar -det handlade om att problemet skulle hanteras.

Skillnaden mellan mig och Sanna är förstås enorm. Hon var en nyckelperson med reell makt inom sin rörelse -ägare, redaktör, en person med internationella kontakter och inflytande över vad tusentals människor läste. Jag är en gräsrot bland tusentals medlemmar, ingen särskild.

Men just den skillnaden är intressant, inte ett hinder för jämförelsen. Om en enskild gräsrots kritik kan bidra till att ett parti agerar – utan drama, utan att kritikern behöver vara viktig eller få cred för det-säger det något om hur förändring inifrån en rörelse faktiskt kan se ut. Det behöver inte vara en nyckelperson som exploderar utåt. Det kan vara en medlem som helt enkelt vägrar tiga.

Det är inte storleken på personen som avgör om intern kritik gör skillnad. Det är att kritiken kommer inifrån, från någon som fortfarande bryr sig om rörelsen nog för att vilja se den bättre.

Min poäng

Frågan är inte om vi ska förlåta Sanna Hill. Frågan är inte heller om vänstern reagerar med rätt mängd glädje eller misstänksamhet. Skadan på rörelsen hon var med i, är som jag många gånger upprepat, redan skedd, oavsett vilka motiv hon hade. Hon valde att avgå offentligt, i en stor tidning som DN, snarare än att avgå i tystnad. Handlingen i sig har skadat rörelsen.

Det som faktiskt fungerade var verkligen samhällets konkreta stöd, inte moralisk fördömelse, som Myra sa. Och rörelsens egen reaktion – karaktärsmordet, sexualiseringen, hatet – är det starkaste beviset som finns för att hon hade rätt om vad hon lämnade.

Både hon och jag agerade inifrån rörelser vi tillhörde. Hon lämnade. Jag stannade. Ingen av delarna kräver att man är särskild för att göra skillnad.

Vänsterpartiets väljare är inte antisemiter

Jag ville aldrig skada min rörelse eftersom den är och har alltid varit hela min värld. Reaktionerna dock i kommentarsfälten på Facebook etc fick mina barn att må dåligt. ”Mamma, vad har du gjort? Varför skrev du det där?”

Därför att jag på riktigt är en antifascist. Och ingen i högern ska kunna säga någonting annorlunda. Det är högerns ständiga attacker på att Vänsterpartiet är antisemiter som gör mest skada.Trots att undersökningar visar att Vänsterpartiets väljare är minst antisemistiska och SD, tätt följt av M har mest.

Klart att dom inte vill prata om det.