Det ligger en spya på Rosenbad. Ingen vill kännas vid den, men alla känner lukten. Statsministern går förbi den varje morgon i sina fina skor och låtsas som om det är dimma.

Gustav Gellerbrant, mannen som ritade Tidöavtalet på en servett åt Åkesson, har fått en våt filt kastad över sig och kallar det ”drev”. Filten heter Polina. Filten var på en Moskvaresa 2017, betald av en man EU sanktionerat för att vara lite väl kompis med Putin. Gellerbrant säger att resan var ”olämplig”… ett ord man annars sparar till grannens rabatt när han planterat fel sorts rosor. Sen skyndar han sig att säga att det inte var hennes fel, hon var ju bara nyanställd. Sju år och en femveckors bebis senare är hon fortfarande där, i konstitutionsutskottet, med utsikt över precis det man inte ska ha utsikt över om man haft picknick med en sanktionerad rysk duman-ledamot.

Kristersson, då. Han har ett recept: ”Om det stämmer, så är det allvarligt.” Det är samma trygghet som att brandkåren säger ”om det brinner, så är det varmt” medan huset står i lågor.

Åkesson tror att det är han som är triumfen i det hela, när han kungör att det här, det är inte en säkerhetskris. Det gör han aldrig. Ju högre elden slår, desto lugnare blir hans röst. Han sa inte att Jansson var en säkerhetskris. Han sa inte att Richthoff var en säkerhetskris. Snart säger han inte ens att branden i eget hus skulle vara en brand, bara en ”termisk aktivitet av lösryckt karaktär”.

Så Gellerbrant går på föräldraledighet. Lämnar in passerkortet, lämnar in datorn, lämnar kvar spyan. Ett elegant sätt att försvinna utan att påvisas ha flytt. Och Rosenbad ligger där, blöt och sur, sju dagar från valet, inte alltför långt till kungen, som i vart fall aldrig behöver svara på om han vet vad hans regeringskansli haft för sig om nätterna.

Skönmålningen och räkningen

DN målar ett skönporträtt: Gellerbrant, den forne moderaten, ”en som är som vi”, nyckelspelaren maktens inre rum inte kan vara utan. Ingen nämner att skönheten sitter risigt när man skrapar under ytan.

Expo skrapar. Under sociala medier-inläggen, under Moskvaresan, hittar de teatern. En amatörteater med bidrag från ryska staten, en teaterchef som suttit i möten med rysk underrättelsetjänst, kontakter med ambassaden. Gellerbrant nämner den inte med ett ord. Han pratar om ironi och sarkasm, om gamla inlägg, om allt utom just detta. Det är som att fråga någon om branden och få höra allt om gardinerna.

Kristersson uttalar sig: föräldraledigheten är ”en bra lösning”. Bra för vem, undrar man. Inte för sakfrågan- den står kvar precis där den stod. Bra för kalendern, för fotograferingarna, för att slippa se ansiktet i valrörelsens sista vecka.

Andersson, som svängde om Nato när Ryssland gick in i Ukraina, är orolig på riktigt. Hon har inte råd att spela taktik med det hon redan bytt hela sin världsbild för. ”Varför sätter Ulf Kristersson Sverigedemokraterna före Sverige?” frågar hon. Bra fråga. Ingen har svarat.

Och medan allt detta pågår hinner Wikipedia redan ändras -nya rader om promemorian från 2019, grunden till Tidöavtalet, författad av samma man som nu går och håller en femveckors bebis och en obesvarad fråga i samma famn.

Utomlands har en enda sajt snappat upp det. Reuters sover. AP sover. Kanske väntar de på att se om spyan torkar in innan de skriver om den.

Läs mer från min blogg: Elena, Polina och en röst på Tidö -gårdagens blogginlägg om Rysslandshärvan.

Tobias Hübinette: Läs hans skarpa dissekering av varför Gellerbrant slipper undan, och vad SD:s tystnad egentligen kostar honom. Nu bryter SD-toppen Gustav Gellerbrant slutligen tystnaden