Valet är över. Vinnarna, dom rödgröna, har svenska folket utsett, medan Tidö och SD tappat det helt, vilka otroligt dåliga förlorare.
Aagård menar att SD-tappet är den stora valnyheten som mediakommentariatet missade, och att invandringsfientligheten som varit dominerande sedan 2014 nu vänder.
Men ingenstans har frågan om en krympande sverigedemokrati varit en fråga i förhandssnacket. Ingenstans har kommentariatet snappat upp att det kokar ute i stugorna av trötthet på deras hat mot muslimer och strävan att utvisa varenda jävel.
Sverigedemokraterna, tillsammans med Socialdemokraterna, var dom enda som backade. Ja, SD backade mest. V ökade mest. Och media? Dom hade tydligen inte en enda aning. Det är ju inte, i det val som varit, bara Tidögänget som saknat markkontakt. Även media.
Som många redan sagt, att SD anser att invandrarens röst inte är värd någonting är inte en överraskning. Att vissa från Tidöpartierna, från förra regeringen, däremot gör det också, är ju helt vrickat. Det är verkligen ett bevis hur långt radikaliseringen av SD gått.
Det är också helt absurt att bedriva en rasistisk politik , som ”hej, kom och hjälp mig,” och sedan bli förbannade över att invandrare går till vänster.
Det är förvånade att så många arbetare från landsbygden valde att rösta på Moderaterna istället. Det var längesedan Fredrik Reinfeldt lurade folk att dom var det ”nya arbetarpartiet”. Kom igen.
Men att SD åkte på ett bakslag i ett riksdagsval? Otroligt hoppfullt för en gångs skull. Och glädjande!