DN:s ledare säger att Magdalena Andersson inte kan låta Vänsterpartiet bromsa henne. Jag tycker att den ställer frågan åt fel håll.
I fredags bjöd Centerpartiet in S, MP och V till samtal, och alla tre tackade ja. Efter veckor av att inte vilja sitta i samma rum är det en vändning. Men det är ”lite med armbågen”, som Ida Gabrielsson skrev på X: man bjuder in V och säger samtidigt att V inte ska ingå i regeringen. Släpper inte C sin röda linje löser inbjudan ingenting.
Vad ledaren inte förklarar är varför V gör som de gör. Januariavtalet mellan S, C, MP och L innehöll en punkt om att V inte skulle ha något inflytande över politiken, den så kallade förnedringsklausulen. Enligt flera bedömare var det Liberalerna som drev på, men S, C och MP gick med på den. V släppte ändå fram Löfven, men drog gränsen vid marknadshyror och var berett att fälla regeringen. Att V nu säger att man inte tänker vika sig en gång till är ingen nyck, det är en slutsats av erfarenhet .
Centerpartiet bär på sin egen historia, som är spegelbilden av V:s. Ur C:s perspektiv var det V som stoppade marknadshyrorna och sprängde avtalet. Det har DN faktiskt skrivit om i en analys: S minns att V fällde en S-regering, C minns marknadshyrorna och V minns klausulen. Ingen kommer att glömma, och det är precis därför man måste sitta ner och prata. Jonas Sjöstedt skrev i DN den 2 september att det var ett misstag att C inte ville förhandla med V när Löfven föll. Ledaren nämner inget av det.
Från Jonas Sjöstedt:
Senast det begav sig var det Centerpartiets ovilja att förhandla med Vänsterpartiet som sänkte regeringen Stefan Löfven. Det var ett misstag, jag hade gärna satt mig och förhandlat. Inte för att det var enkelt, men för att det var nödvändigt.
Budgeten 2021 visar samma mönster. C gjorde det till ett villkor att S och MP inte förhandlade med V, och när de gjorde det lade C ned sina röster så att M, KD och SD:s budget gick igenom. Oavsett hur man tolkar det styrde V-frågan redan då C:s agerande.
Jag förstår att C och V står långt ifrån varandra i den ekonomiska politiken, och att det inte går att trolla bort. Men skillnader i sak är något man förhandlar om. Det löser man inte genom att säga nej till att prata, och inte heller genom att peka ut den ena sidan som hindret.
Sedan handlar det om politiken. Socialdemokraterna har för en gångs skull ett radikalt program, med slopad karensdag som exempel, och C är emot just det. Därför tycker jag att V ska sitta i regeringen: för att S:s politik ska genomföras, inte för maktens skull. Jag ser invändningen. Utan C finns ingen majoritet, så ministerposter tar inte bort C:s möjlighet att rösta ner förslag. Men inflytande i regeringen är något annat än inflytande i efterhand.
Jag har inga stora förhoppningar på Centerpartiet. Jag tror att det är C som sätter stopp och ser till att det blir nyval. Jag hoppas att jag har fel.
Som frihetlig socialist vet jag att parlamentarisk makt aldrig varit mitt ideal. Men jag vill se politiken som människor behöver genomförd, och just nu är det V som driver den.
