Hur har du det med Gud?

En enkel fråga, eller hur? Fast nej. Den skaver lite. För hur svarar man? Ibland känns Gud nära som en varm filt runt axlarna. Ibland som ett tomt rum där ekot av ens egen oro studsar fram och tillbaka. Just nu? Tja. Jag tror Gud sitter bredvid och nickar åt mig medan jag försöker få ordning på den här fastan.

Fastan är ju egentligen genial. Att avstå för att vinna. Att sakta ner för att komma framåt. Att lägga ner kampen med allt man ”borde” för att hitta tillbaka till den där stilla rösten inuti som säger: Det räcker nu. Vila.

Att fasta i solidaritet med mig själv

Och enligt månadsbladet från Svenska kyrkan i vår församling Frösön, Sunne och Norderön handlar det inte bara om att låta bli chokladen eller vinet (även om det kan vara nog så stort). Det handlar om solidaritet. Med världen – men också med mig själv.

Så här står det:

”Eller så behöver du kanske fasta genom att lägga till en handling i ditt liv i solidaritet med dig själv?”

Och där fastnade jag. Solidaritet med mig själv. Att stå på min egen sida. Att inte ge efter för självkritiken, stressen, prestationshetsen. Att lyssna på vad jag faktiskt behöver och ge mig det.

Vad jag fastar ifrån och vad jag väljer istället.

Det är precis det min fasta ska handla om. Solidaritet med mig själv. Och kanske, kanske, hitta Gud någonstans där i stillheten.

Så jag testar nu. Jag fastar från självkritik. Från att dras ner i stress och krav. Från att tro att min värdighet sitter i vad jag presterar.

Och istället vänder jag mig till vila. Till bön. Till långsamma andetag. Till Guds närvaro, oavsett om jag känner den eller bara anar.

Vi behöver bara börja

Vill du fasta med mig? Vi behöver inte göra det perfekt. Vi behöver bara börja.

Och kanske påminna oss själva om att rörelse också är vila, att tron kan viska där vi trodde den skrek, och att solidaritet börjar precis här – med dig, med mig, med oss.

Mot ljuset tillsammans

Så låt oss gå. Sakta, tillsammans, mot ljuset.

För som Karin Boye skriver (också denna dikt var i vårt månadsblad) i I rörelse:

”Den mätta dagen, den är aldrig störst. Den bästa dagen är en dag av törst. Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd.”

 Vi går tillsammans nu. Du på din stig, jag på min – men vi bär ljuset vidare, för oss själva och för världen. Vi ses längs vägen.

/ Marlene