Om regeringsbildningen, DN och konsten att göra vissa partiers krav till ett problem.

Senast jag såg Anders Lindberg var i Aktuellt. Han berättade att han varje gång han ser Vänsterpartiet vill andas i en påse.

Sedan dess har jag inte sett honom. Varken i sociala medier, i Aftonbladets ledare, i några krönikor eller i podden Röda tråden.

Man börjar ju undra. Har han fullt upp med påsen? Har det uppstått nationell påsbrist? Eller har algoritmerna helt enkelt bestämt att jag behöver en paus från Anders Lindberg?

Jag vet förstås inte varför han inte dyker upp i mitt flöde. Men påsen har fastnat i minnet.

Och under tiden har jag hittat Viktor Barth-Kron på Expressen. Jag har börjat lyssna på hans podd och läsa hans ledare. Jag håller inte nödvändigtvis med om allt han skriver, men han har flera poänger som är värda att fundera över.

I sin krönika ”Så här kan det inte fortsätta” riktar han blicken mot själva regeringsbildningen. Hur länge ska Sverige behöva vänta på att partierna börjar tala om vilken regering de faktiskt vill bilda? Och hur länge ska processen kunna fortsätta utan att någon tar ett tydligt ansvar för att komma vidare?

Strategin att luta sig tillbaka och hoppas att den sedvanliga kakofonin av ledarskribenter, ex-politiker och S-lutande statsvetare ska tjata ner Vänsterpartiets anspråk har uppenbarligen inte fungerat.

Detta är värt fundera på.

Vem blockerar egentligen regeringsbildningen?

Det verkar som om alla försöker vinna någonting just nu. Inte bara politiskt inflytande, utan också kampen om berättelsen.

Vem framstår som ansvarstagande? Vem framställs som den som sätter käppar i hjulen? Och kanske viktigast av allt: vem ska få skulden om det till slut blir nyval?

När jag läser Dagens Nyheters ledartexter slås jag av hur ofta fokus hamnar på Vänsterpartiets krav på ministerposter. Magdalena Andersson kan inte låta V bromsa henne. Vänsterpartiet måste bekänna färg.

Se här.

Nooshi Dadgostar riskerar att göra årets största misstag.

Det är olika texter, listan kan göras lång, skrivna av olika ledarskribenter, men de återkommer till en gemensam fråga: måste Vänsterpartiet ändra sig för att regeringsbildningen ska komma vidare?

Det är naturligtvis en legitim fråga. Vänsterpartiet kan kritiseras för sina krav precis som alla andra partier kan. Men jag tycker att det finns en annan fråga som förtjänar minst lika mycket uppmärksamhet.

Varför diskuteras Vänsterpartiets krav så mycket, medan Centerpartiets nej till att släppa in V i regeringen så ofta behandlas som en förutsättning som alla andra bara måste acceptera?

Centerpartiet har sina röda linjer. Vänsterpartiet har sina. Båda partierna har väljare att ta hänsyn till och båda vill ha politiskt inflytande.

Att ett parti ställer krav betyder inte automatiskt att det är det partiet som ensamt bär ansvaret när förhandlingarna kör fast.

Ida Gabrielsson upprepar sig. Men gör inte alla det?

Det har pratats en del om hur ofta Ida Gabrielsson har varit med i Aktuellt och försvarat Vänsterpartiets krav på ministerposter.

Det går förstås att tolka på olika sätt. En del kanske tycker att hon upprepar sig eller att Vänsterpartiet har hamnat i försvarsställning.

Själv ser jag det lite annorlunda.

Jag tycker att Ida har kämpat hårt för att etablera Vänsterpartiets berättelse om regeringsbildningen. Hon har gång på gång förklarat var partiet står, vad det kräver och varför det inte tänker backa bara för att andra partier eller kommentatorer tycker att det borde göra det.

I politisk kommunikation spelar upprepning roll. När samma ståndpunkt framförs tydligt och konsekvent blir det svårare att missförstå vad partiet faktiskt vill. Upprepar man sitt budskap tillräckligt ofta kan det också bli den berättelse som människor förknippar med frågan.

Och nu vet vi åtminstone var Vänsterpartiet står. Det tycker jag faktiskt är bra. Man kan hålla med eller inte hålla med om kravet på ministerposter, men det är en annan sak än att inte veta vad partiet vill.

Samtidigt har jag läst Dagens Nyheters ledartexter. Där återkommer argument om att Vänsterpartiet måste släppa sina anspråk eller riskerar att blockera regeringsbildningen.

Då börjar jag fundera: Ida Gabrielsson arbetar för att få genomslag för Vänsterpartiets berättelse. DN:s ledarsida driver sin egen argumentation. Båda försöker påverka hur vi förstår det politiska läget.

Varför talar vi så mycket om Idas upprepningar, men mindre om hur ofta DN återkommer till budskapet att Vänsterpartiet måste ändra sig?

Alla vill påverka narrativet. Det är inget märkligt med det. Men vi behöver kunna se att även den som skriver ledare, analyserar politik eller kommenterar i tv försöker påverka hur vi tolkar det som händer.

DN:s ledarsida fortsätter att diskutera Vänsterpartiet och Nooshi Dadgostar. I Lisa Magnussons ledare ”Är det kvinnohat att himla med ögonen åt Nooshi Dadgostar?” handlar det bland annat om var gränsen går mellan legitim kritik och kvinnohat.

Det är en intressant diskussion i sig. Men jag fastnar också för hur mycket uppmärksamhet Vänsterpartiets sätt att uttrycka sig och agera får.

Varför granskar vi så noga hur Vänsterpartiet framför sitt budskap, men diskuterar mer sällan hur andra partiers krav och röda linjer påverkar möjligheten att bilda regering?

Jag har också kritiserat mitt eget parti

Jag skriver inte det här för att jag anser att Vänsterpartiet ska slippa kritik.

Jag har själv skrivit på Aftonbladet Debatt under rubriken ”Antisemitismen i vårt parti gör mig chockad”. Där krävde jag att Vänsterpartiet skulle agera mot antisemitismen inom partiet.

För mig är det självklart att kunna kritisera sitt eget parti när man anser att det behövs. Frihet och solidaritet måste betyda något också när det blir obekvämt för den egna organisationen.

Jag berättar det här eftersom jag vill vara tydlig med var jag står. Jag har inga problem med att kritisera mitt eget parti offentligt när jag anser att det behövs.

Jag kan ifrågasätta partiets agerande utan att för den skull köpa berättelsen att Vänsterpartiet ensamt är problemet när regeringsbildningen kör fast.

Det är just därför jag vill granska hur alla partier agerar, vilka krav de ställer och vilka kompromisser de själva är beredda att göra.

Alla vill ha inflytande. Men vems krav räknas?

Inför valet talade Ulf Kristersson om att Sverigedemokraterna skulle kunna få viktiga ministerposter, bland annat inom migration och integration. Sen ändrade ha sig lite?

Varför betraktas vissa partiers krav som naturliga förhandlingar, medan Vänsterpartiets krav blir ett problem?

Även Vänsterpartiets väljare vill se sin politik genomförd. De försvinner inte ur ekvationen bara för att andra partier helst vill slippa förhandla med V.

Ebba Busch syns på västfronten

TV4 har rapporterat om Ebba Buschs samtal kring möjligheten till en mitten-högerregering.

I en intervju med Ekot säger Ebba Busch att det pågår samtal om möjligheterna att bilda en mitten-högerregering. Hon säger också att hon tror att det finns en väg framåt och att hon arbetar direkt med de berörda parterna

Jag undrar vad hon egentligen vill åstadkomma. Är målet att få Centerpartiet att närma sig Ulf Kristersson? För utan Sverigedemokraternas stöd har Kristersson svårt att samla tillräckligt många mandat, samtidigt som C inte vill ge SD avgörande inflytande.

Försöker Busch få C att ändra sig, eller finns det någon annan lösning som vi ännu inte känner till?

Det vet vi inte. Men det räcker inte att säga att samtal pågår. Förr eller senare måste partierna också förklara hur deras olika röda linjer ska gå ihop.

Vem får skulden om det blir nyval?

Om ingen regering kan bildas kommer alla att vilja visa att de själva försökte hitta en lösning och att någon annan satte stopp.

Centerpartiet kommer inte komma undan. Partiets nej till Vänsterpartiet bidrar till att ett rödgrönt regeringsalternativ faller.Jag har också sett uppgifter om att C:s väljare kan föredra en regering med S, V och MP framför en högerregering med SD:s inflytande.

Hur länge kan ett parti vilja ha en viss statsminister men samtidigt säga nej till en lösning som kan behövas för att den personen ska kunna bilda regering?

Vi behöver inte ett facit. Vi behöver bättre frågor.

Jag är trött på att regeringsbildningen framställs som om det bara finns ett parti som måste ändra sig.

Vänsterpartiet får ställa krav. Centerpartiet får säga nej. Kristdemokraterna får undersöka andra alternativ. Socialdemokraterna måste försöka visa vilken regering de vill bilda.

Men alla dessa positioner påverkar varandra. Därför behöver vi granska hela spelet, inte bara den del som passar en viss berättelse.

Så jag återkommer till papperspåsen.

Det är lätt att reducera politiken till symboler och berättelser om vilka som är rimliga och vilka som är problemet. Men bakom berättelserna finns verkliga förhandlingar, mandat och väljare som förväntar sig att deras röster ska spela roll.

Vem vinner kampen om berättelsen? Vem får skulden om det blir nyval? Och vilka väljares önskemål tas egentligen på allvar när partierna försöker bestämma vem som ska styra Sverige?