Det finns en röd tråd som slingrar sig genom dagens debatt om antisemitism. Det är en tråd som leder oss från Kristdemokraten Lars Adaktussons länkningar till Epoch Times, via Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), raka vägen till Charlotte Wibergs nyhetsbrev. Alla tre delar en sak gemensamt: de driver linjen att antisemitism i dag primärt är ett vänsterproblem, och att vänstern kollektivt bär ansvar för att hålla tyst eller ”ursäkta” judehat.
Jag har varit med förut. Jag bloggade emot Charlotte Wiberg redan innan mina söner föddes, när hon byggde hela sin profil på att misstänkliggöra vänstern och sopa all kritik av Israel under mattan med hjälp av de värsta nidbilderna av aktivister. Tjugo år senare kör hon samma loop: vänstern är tyst, vänstern relativiserar antisemitism, vänstern står med förövarna. Samma retorik, bara mer förbittrad!
Och SKMA har blivit hennes megafon. Från att ha varit en viktig röst mot judehat, som vi alla måste stå upp mot, oavsett partitillhörighet, har SKMA blivit ett slags grindvakt för högerns favorittolkning: att antisemitism alltid är vänsterns skuld, att kritik mot Israel är ett förstadium till Förintelsen, och att solidaritet med Palestina är suspekt tills motsatsen bevisats.
Senast i raden ser vi Lars Adaktusson länka Epoch Times, Mattias Karlsson (SD) retweetar naturligtvis Adaktussons tweet.
Den gamla Falun Gong-produkten som blivit megafon för Trumpism, antikommunism och konspirationer! Adaktusson gråter över förtrycket av kristna men landar i exakt samma retoriska rävsax: peka ut muslimer, skyll antisemitismen på vänstern, och släpp Israel undan all kritik.
Sanningen är denna: antisemitism är ett växande problem, men det är inte ett exklusivt vänsterproblem. Judar attackeras från höger, från islamistiska miljöer, och ibland även från vänster. Hatet göds av konspirationer som sprids på X, i poddar och i medier som Epoch Times. Det göds av normalisering av extremhögerns språk, av geopolitisk cynism och av kulturkrigsretorik!
Vi på vänsterkanten behöver kunna hålla två tankar i huvudet:
Vi bekämpar antisemitism. Punkt. Oavsett var den kommer ifrån.
Vi slutar låta reaktionära grindvakter som SKMA och Charlotte Wiberg diktera vad som får sägas om Israel och Palestina.
Vi vet att antisemitism skjutit i höjden efter 7 oktober 2023, vi vet att judiska barn i Sverige blivit rädda, vi vet att säkerhetsnivån kring synagogor är extrem. Vi tar detta på allvar. Men vi vet också att vänsterrörelsen splittras när vi låter våra motståndare definiera våra samtal. Vi behöver kunna prata om folkmordet i Gaza, om apartheid i Israel, om ockupationens brutalitet, utan att stämplas kollektivt som antisemiter!
Det är en kamp för klarhet, för mod, och för solidaritet som håller ihop. För judiska vänner, för palestinska vänner, för mänsklig anständighet.
Vi måste ta tillbaka samtalet från cynikerna och grindvakterna. Både från Lars Adaktusson och från Charlotte Wiberg.
Jag har mycket att säga om det Wiberg skriver här.
Det Charlotte Wiberg gör här är klassisk grindvakt-retorik, hon blandar ihop legitim kritik av enskilda grova övertramp (som Söderholms rant om pedofilhärvor, vilket är fullständigt förkastligt) med en bred kollektivskuld mot hela vänstern och en total förnekelse av varför folk reagerar mot den här sortens skenhelighet.
Det går att hålla två tankar samtidigt:
Självklart är antisemitism alltid fel, alltid farlig, alltid förkastlig. Vare sig den kommer från Fredrik Söderholm eller från nazister.
Men det Wiberg sysslar med är att använda dessa exempel för att osynliggöra och misstänkliggöra all antikolonial och antirasistisk kritik, framför allt när den riktas mot Israels politik.
Några invändningar rakt upp och ner:
Wiberg påstår att man ”får kritisera Gaza” utan att kallas antisemit. Ja, om man skriver ledare i Dagens Nyheter kanske, men verkligheten för väldigt många vänsterpersoner, särskilt minoriteter, är att de kallas antisemiter så fort de pratar om apartheid och folkrätt. Den erfarenheten försöker hon förneka eller förlöjliga.
Hon sätter likhetstecken mellan kritik av Israel som apartheidstat och ett generellt judehat. Det är både intellektuellt ohederligt och extremt farligt. Det förminskar antisemitismen genom att utvattna begreppet.
Hon lyfter ett riktigt problem, att poddar som Gott Snack spyr ur sig konspirationsteorier, men använder det för att misstänkliggöra hela vänsterrörelsen, vilket bara gynnar högern.
Hon reproducerar idén om att judar inte utsätts för strukturell rasism eftersom de ”klarar sig bättre socioekonomiskt”, men detta är en farlig återvändsgränd. Det går utmärkt att vara både socioekonomiskt privilegierad och samtidigt utsatt för hatbrott, hot, och konspirationsteorier. Rasism och antisemitism är inte en jävla tävling i lidande.
Vi behöver kunna säga: antisemitism finns. Den ökar. Vi tar den på största allvar. Men vi accepterar inte att vår solidaritet med palestinierna ifrågasätts på falska premisser. Vi låter inte borgerliga grindvakter definiera vad som är acceptabelt att säga om ockupation och folkmord.