En röst ur mörkret har börjat tveka.
Christian Peterson, tidigare självsäker ideolog i den svenska extremhögern, skriver nu med ett tonfall som nästan liknar skuld. Han talar om våldets pris, om pojkar som gått för långt, men hans uppgörelse luktar mer kontroll än ånger. Det är som att han försöker städa i sitt eget mörker, bara det att lampan är tänd.
Vad som sker när hatet skriver berättelsen
En spegel utan självkritik
Peterson beskriver Aktivklubb som en förvildad rörelse utan disciplin. Han talar om sekterism och saknaden efter vuxna förebilder. Orden låter bekymrade, men mellan raderna finns ett stycke sorg över makt som glidit honom ur händerna.
Han sörjer inte offren, utan ordningen.
De här männen har alltid pratat om manlighet och ansvar, men deras rörelser har gång på gång förvandlats till en maskerad av våld. De vill inte lära ut moral, de vill bli åtlydda. Deras “självrannsakan” är bara en ny uniform.
Den kontrollerade brutaliteten
Peterson skriver:
“Antikommunism är självförsvar – men att jaga människor på stan i hatets namn är något helt annat.”
Men självförsvar mot vem? Han säger sig ta avstånd från övergreppen, men inte från idén om vänstern som fiende.
När människor följer efter och filmar sörjande vid en minnesstund för en facklig kamrat mördad av nazister, vad tror han att det är? Det här barnet som var där, var där tillsammans med en livvakt. Men det är inte vänstern som mördar människor. Vänstern har aldrig mördat en nazist. Ändå kände han att han behövde ta med en medlem från Aktiv Klubb. Detta, att han gjorde det, däremot, känner inte barnet för att berätta i Expressen där han låter sig intervjuas. Och vad gör han då på minnesplatsen? Jo, han åsiktsregistrerar människorna som är där för att minnas Björn Söderberg. Jag hade kunnat vara där själv, för Guds skull. Eftersom jag är en stolt Syndikalist. Varför skulle då ett barn kunna komma dit med en medlem i Aktiv Klubb för att åsiktsregistrera mig?! Det är ju helt sjukt.
Det barnet och Aktiv Klubb sysslar med här är kontroll, förnedring och misstänkliggörande, förklätt till intresse!
Det är antifascism som alltid är självförsvar, inte anti-kommunism! Hitler mördade kommunister och socialdemokrater. Hör han inte själv hur han låter? Antifascim är den tunna linjen som skiljer medmänsklighet från feghet.
Och om vi pratar om tex AFA, så är inte dom som dom flesta andra här, dvs, resten av oss. Dom är inte så lättskrämda av sig som vi är, för nazister. Istället är det nazister som lägger benen på ryggen när AFA dyker upp. Trots att det är nazisterna som mördar människor.
Jag säger som min bloggvän Staffan Jacobson i Lund. Tur att AFA finns! Dom tycks ha mycket större koll på nazisterna i Sverige än vad SÄPO har.
När hatet byter språk men inte riktning
Peterson kallar dagens högerextremister för vilsna pojkar som “börjat likna ett förortsgäng”. Han säger att våldet är ett “importerat dominansbeteende”. På det sättet flyttar han skulden bort från sig själv och mot invandrare, som om hatet vore något som smittats.
Det är samma gamla rasism, bara med ny rytm.
Han byter språk men inte blick. Hatet får ny dialekt, men talar fortfarande om vem som ska vara tyst, vem som ska flytta, vem som inte hör hemma.
Den oförändrade blicken
Det är lätt att tro att en mjukare ton betyder förändring, men under den ligger samma karta. Petersons text angriper inte bara våldet inom högern, utan även vänstern. Han beskriver antifascister som fanatiker, forskare som ideologer, solidaritet som hysteri.
Han har i åratal kartlagt och förföljt vänsterröster och antirasister. Forskare som Tobias Hübinette har tvingats leva med det.
Hans blick är densamma som alltid, bara mer välkammad.
En pojke och ett manus
Vi tar det igen. En sjuttonåring, alltså, (som jag inte vet namnet för han heter två olika namn) är medlem i Medborgerlig Samling, dyker upp vid en minnesstund för Björn Söderberg, denna fackliga man som dödades av nazister.
Med sig har han en “skyddsvakt” från Aktiv Klubb. Han filmar de sörjande. Allt är iscensatt.
Han tror kanske att han gör något viktigt, men någon annan har redan skrivit hans roll.
Det finns vuxna som matar honom med repliker och övertygelser, som lär honom att empati är ett svaghetstecken.
När allt brister blir han både verktyg och varning: ett barn som lärt sig använda kameran som vapen.
Minnet av Björn Söderberg
Björn Söderberg mördades den 12 oktober 1999 utanför sitt hem i Sätra.
Han hade avslöjat att en nazist valts in i en fackklubbs styrelse, och för det betalade han med sitt liv.
Han vägrade tystna inför orättvisor, vägrade acceptera att hatet skulle få sista ordet.
Tjugosex år senare tänder nazister eld på en banderoll med hans ansikte.
De filmar lågorna och poserar framför elden som om de vill döda honom igen, symboliskt, men med samma förakt för mänsklighet.
De försöker bränna bort hans minne, men bevisar bara hur rädda de är för det han stod för: civilkurage, facklig solidaritet och modet att säga ifrån.
Fyra dagar efter mordet samlades närmare fyrtio tusen människor över hela Sverige för att hedra honom. Det blev den största antifascistiska manifestationen i modern tid.
Ur sorgen växte något större: en påminnelse om att kampen mot fascism inte börjar i talarstolar utan på arbetsplatser, i föreningar och i vardagen.
Syndikalisterna instiftade Björn Söderbergs minnesfond för att hedra hans mod.
Priset delas fortfarande ut varje år på hans dödsdag, till någon som visat civilkurage på sin arbetsplats.
Det är ett levande löfte om att nazismens våld inte lyckades. Inte då. Inte nu. Aldrig.
När styrkan bara är hunger
Bilderna från dessa miljöer visar unga män som gjort våld till identitet. Boxningshandskar och nazistflaggor blandas som om hatet vore en sportgren.
De poserar som krigare men rör sig som rädda barn.
Den falska styrkan kräver alltid offer. Den växer genom att någon annan krymper.
De som säger att “båda sidor är lika goda kålsupare” vägrar se skillnaden mellan förtryck och motstånd.
Hatet vill utrota. Antifascismen försöker hindra att det sker. De två krafterna växer ur olika jord.
Drömmen om hamstern
Det tycks mig lite märkligt nu. Men inatt drömde jag att jag hade en liten hamster. Vi åkte buss. När chauffören stannade för att hälsa på sin syster fick den vatten, blev klappad, allt var stilla och vänligt.
Nästa gång vi stannade fanns fler hamstrar på en äng. Min gick fram till en av dem och åt upp den. Den växte sig enormt stor direkt. Jag satt kvar på bussen och såg det hända, maktlös. Det var ren skräck. Mitt lilla söta husdjur förvandlades till en best.
När jag vaknade kände jag samma kyla som när jag samma dag läser i Petersons text.
Något som en gång såg oskyldigt ut hade förvandlats till något som livnär sig på andra.
Det börjar ofta så, med värme, lojalitet och tillhörighet, och slutar i hunger.
I drömmen satt jag i bussen. I verkligheten gör jag det inte.
Men ibland känns det som hela landet sitter där, stilla, på väg mot något vi inte längre vill förstå.
