Andreas Gustavsson skriver i Dagens ETC om något som nästan alla missade. Fokus hamnade på skyltar om svenska journalister, men inte på det faktum att journalister i fysisk form utsattes för trakasserier av en tidigare NMR-aktivist, Christian Peterson, mitt under Bokmässan.
När högern filmar och förföljer
Peterson har i åratal smutskastat Joakim Medin, kallat honom “vänsterextremist” och “Afa-terrorist”, spridit lögner om PKK-kopplingar och dykt upp på manifestationer för att hetsa. Nu var han på plats igen, febrigt förföljande, kameran i hand. Den sortens beteende handlar inte om journalistik, utan om att provocera fram rädsla som sedan säljs vidare i högerns ekosystem av hat och “swishjournalistik”.
Bilan Osman , själv drabbad, skriver tidningen, kallar dessa aktörer “vår samtids quislingar”. Det är träffande. När Medin berättar om sina erfarenheter från turkiska fängelser, när palestinska journalister mördas i Gaza, då är det just svenska journalister som i samma ögonblick förföljs av extremhögern hemma på Bokmässan.
Två verkligheter på bokmässan.
Som sagt, Expressen slog upp stort om en Gaza-manifestation utanför mässan. Fokus: banderoller där svenska journalister och redaktörer pekades ut som folkmordsapologeter. Kulturchefen Victor Malm skrev att det var “att gå långt över gränsen” och ett “försök att tysta journalister”. Det var “gift” som riskerar att göra de uthängda till måltavlor för hot och hat.
Det fick genomslag, rubriker, delningar. Svenska publicister måste enas, slog man fast.
Men, igen, inne på mässan hände något parallellt,som nästan ingen skrev om.
Som Gustavsson skriver:
“Det här är alltmer vardag för journalister och opinionsbildare som är eller anses vara vänster.”
Vad media valde att se, och inte se
Var fanns rubrikerna om det? Varför var det banderollerna, dumma, ja,som blev storyn, medan den faktiska, fysiska trakasserin som pågick i mässans gångar försvann i tystnad?
Statsministerns tystnad
Det är mönstret. När vänstern gör en manifestation, blir det en skandal som leder debatt. När högern förföljer, filmar och hetsar, är det knäpptyst.
Vår statsminister retweeta till och med Jessica Stegrud som är ihop med Christian Petersons parhäst i sammanhanget. Nicke Alinia.
Läs mera här hur dessa två trakasserat Tobias Hubinette.
Nicke har visst lärt upp Jessica Stegrud i den här ”konsten”. Det fördömdes, men SD låter henne sitta kvar. Glöm aldrig det.
Och nu är en Riksdagsledamot för SD, Rashid Farivar, polisanmäld för samma typ av förfarande. Han fotade en mamma på dagis och lade ut på media, bakifrån, där brottet var att hon bar en Palestinasjal. Han har beskrivit Christian Peterson som en trevlig person i media, där han lät sig fotograferas med honom.
”Go fuck yourself”. Det skriver riksdagsledamoten Rashid Farivar (SD) till sina kritiker i sociala medier. Och lägger upp en bild på sig själv i en kamratlig omfamning med den NMR-kopplade högerextremisten Christian ”Förtalsombudsmannen”
Också Gustavsson skriver vilket nära band SD har med Christian Peterson. Vad säger då inte det om SD? Och vad säger det om statsministern som gärna påtalar till Magdalena hålla ordning på sin sida och skryter om att han håller minsann rent på sin. Vilket ju är ren lögn. Han låter SD bestämma.
Det demokratiska giftet
Christian Petersons trakasserier är inte en parantes. Det är demokratiskt gift. Och den riktiga frågan är: varför ser vi inte samma enighet i fördömandena när extremhögern jagar sina meningsmotståndare?
Solidaritet är starkare än fascismen. Men bara om vi vågar tala om vad som faktiskt sker.
