Så står det på graven i Ådalen. En svensk arbetare. Stupad i fredstid. Vapenlös. Arkebuserad av okända kulor den 14 maj 1931. Idag är det 95 år sedan.
Nyligen publicerade Timbro en artikel på DN debatt: På den svarade Katalys. Men siffror har inga händer. De bär inte en kollega som rasat från ställningen. De städar inte efter ett nattskift som aldrig tog slut.
Jag vet vad det är att ha en kropp som systemet räknar som en kostnad.
Jag blev allvarligt sjuk som tonåring. Länge var jag en förlustpost i någon kalkyl. Men systemet investerade i mig- och det lönade sig. Det var inte fina ord om människovärde som räddade mig, det var faktiska beslut och resurser, för att någon hade bestämt att människor faktiskt är värda att rädda. Reinfeldt kom sedan och sa att han trodde på människan. Den som kunde och ville skulle arbeta. Och det gjorde jag. Jag jobbade många år som undersköterska på heltid. Hans politik fungerade -för mig. Men samma reform kastade ut människor med cancer ur sjukförsäkringen. Tvingade dessa människor att arbeta. Ingen vill ha tillbaka den politiken. Inte ens de som gynnades av den.
Det är systemets logik: vissa kroppar räknas. Andra räknas bort.
Jag sprang de där korridorerna på ändreboendena och ute i city på hemtjänsten i många år. Delade turer. Nattskift. Gamla människor som förtjänade mer än vi hann ge dem. Till slut rann bägaren över – en familjeangelägenhet, en kropp som redan bar för mycket, en arbetsmiljö som inte lämnade utrymme för att vara människa. Utmattningen slog upp ett gammalt sår. Det jag läkt sedan jag var ung öppnade sig igen.
Det var lång kötid i vården. Fyra år fick jag vänta. Därför ringde jag jourhavande präst.
Han sa: gå till en diakon. Dom är duktiga på att lyssna om barn och familj och sånt.
Jag gjorde det. Hon frälste mig. Idag är hon pensionerad och vi är vänner.
Jag tänker ofta på det. Att det som bröt mig ner också förde mig dit jag behövde komma. Att vägen till Gud gick genom korridorerna på äldreboendet, gatorna i city, genom utmattningen, genom en prästs röst i telefon mitt i natten. Jag tror inte att jag gick igenom allt detta för ingenting. Jag tror att jag gick igenom det för att svara ja till något större.
Men det förändrar inte vad som hände. Det förändrar inte att systemet fortfarande gör samma sak. Academedia tar 8,5 miljarder ur skolpengen -sportbilar och jaktslott, som Ygeman sa . Matpriserna går upp 30 procent, ner 5, och regeringen vill ha applåder. Tidöpartierna tappar sina egna manliga väljare.
Gapet är 10,7 procentenheter-det största sedan 2023. Något håller på att brista.
Borgerligheten har alltid uppfattat organiserade arbetare som farliga. Nu som då.
För varje rätt vi har -åttatimmarsdagen, semestern, rätten att inte dö på jobbet- togs med kroppen som insats. Ingen gav oss något. Och ingen kommer att ge oss något nu heller.
Idag är det Kristi himmelsfärdsdag. Något lyfter, säger kyrkan. Kanske. Men de fem i Ådalen lyfter inte. De ligger kvar i jorden som en påminnelse om vad det kostar att kräva det självklara.
Brottet var hunger. Precis som nu.
