Äntligen händer något hoppfullt. Centerpartiet har bjudit in S, V och MP till ett gemensamt samtal, och alla tre har tackat ja.
Jag har varit förbannad över att regeringen inte bildats någonting. Jag och min mor har också blivit osams på telefon, mest för att mamma är en betongsosse som inte bryr sig ett skit om vilka skandaler S sysslar med. Alltid S! 😁
Efter veckor av låsningar, röda linjer och politiskt gräl har C tagit talmannens uppmaning om konstruktiva samtal på allvar. Det enda egentligen allvarliga grälet var det om talmansvalet. Middag med eller utan inbjudan och liknande har jag uppfattat som sandlåda.
Elisabeth Thand Ringqvist har skrivit på SvD Debatt idag.
Börja med verkligheten
C vill inte att partierna först ska bestämma exakt hur regeringen ska se ut och sedan leta argument för sin politik. I stället ska fackföreningsrörelsen, näringslivet, myndigheter och andra organisationer få beskriva hur de ser på Sverige. Hur ser det ut på arbetsmarknaden? Hur är det för företagen? Vilka problem ser myndigheterna? Vad behöver göras för klimatet och säkerheten?
Sedan får partierna lyssna. Och därefter kommer den kanske mest intressanta delen:
Ser vi samma verklighet?
Om facket beskriver arbetsmarknaden på ett sätt och näringslivet på ett annat, vad beror skillnaderna på? Var går skiljelinjerna? Och framför allt: var finns det faktiskt möjlighet att göra något tillsammans?
C kopplar arbetssättet till hur man gör i flera nordiska grannländer, Finland nämns.
Jag tycker det låter väldigt vettigt. Politik blir lätt en tävling i vem som har bästa berättelsen om verkligheten, men verkligheten rättar sig inte efter pressmeddelanden. Särskilt efter förra regeringens fyra år av vanstyre, där man ignorerade proffsen totalt, är det klokt att lyssna på dem som organiserar löntagare, driver företag och arbetar med arbetsmarknaden.
Och kanske hjälpte V:s talmansval till
Vänsterpartiet röstade fram Moderaternas Andreas Norlén som talman. Det väckte starka reaktioner, inte minst eftersom det kom mitt i en redan låst regeringsbildning, och för att det är praxis att rösta in talman från det största partiet i ens lag. V förklarar att man värderade Norléns erfarenhet och ville skicka en signal i det besvärliga läget.
Oavsett hur man tolkar beslutet fick det en konkret effekt: det blev ännu tydligare hur låst situationen var, om det ens går att göra det tydligare. Inte konstigt att väljare blir irriterade.
Talmannens uppmaning att vara konstruktiva blev desto viktigare.
C verkar ha tagit den på allvar, kanske till och med prästens ord vid gudstjänsten innan riksdagens öppnande, och kungens också. Alla har de, direkt eller indirekt, mantrat samma sak: lyssna, samtala, hitta vägar framåt. Och till slut gjorde C något konkret av det. Inte genom att kräva att V ska ge upp sina krav, och inte genom att kräva att man ska låtsas tycka lika, utan genom att säga:
Vi sätter oss ner. Vi lyssnar. Vi tar reda på hur verkligheten ser ut. Sedan ser vi vad vi kan göra tillsammans.
Nu återstår det svåra
Det här betyder inte att konflikterna är lösta. C står fortfarande fast vid att inte sitta i regering tillsammans med V, och det är viktigt att inte låtsas något annat. Men regeringsfrågan behöver inte längre vara det enda som diskuteras. Det finns en möjlighet att gå från ”Du måste backa först” till ”Låt oss se vad vi faktiskt kan komma överens om”. Det är en ganska stor skillnad.
Vad är det värsta som kan hända om vi pratar liksom? Oh, shit! Vi kommer överens?! 😅Babysteps. Det är så allt börjar.