Så här vill narrativet att jag ska tänka:
Varför hålls det här mötet? Jag förstår att Centerpartiets initiativ är ett steg, eftersom man nu kan sitta i samma rum. Men det är ingen stor grej när positionerna ändå är låsta. Efter mötet sa Thand Ringqvist att man inte kommit överens om någonting och att inga röda linjer suddats ut.
Som väljare är det frustrerande. Vi röstade fram en önskan om att byta regering, och då förväntar man sig att de som fått uppdraget förvaltar resultatet som vuxna människor. Det gör de inte. Centerpartiet säger fortfarande nej, Vänsterpartiet står fast vid sina krav, och ingen verkar vara på väg att ändra sig.
Nu ligger bollen hos Magdalena Andersson, som på måndag ska rapportera till talmannen. Jag ser inte vad hon kan säga annat än att läget är oförändrat. Går det vidare till en omröstning blir hon troligen nedröstad, och då går uppdraget till högern. Där blir Centerpartiet en bromskloss också, eftersom de inte vill ha SD i regeringen. Ett nyval kan ge samma resultat, och då har vi ingen regering alls.
Centerpartiet säger nej till V i regeringen, nej till SD i regeringen, nej, nej, nej. Och mittenregeringen de vill ha finns inte, för KD och L har sagt nej till den.
Man har dessutom en mätning bland sina egna väljare som visar att många kan tänka sig V i regeringen. Ändå upprepar man mantrat om mittenregering. Jag tror att man vill kunna säga ”vi har gjort allt vi kan”: vi tog initiativ, vi lyssnade på experter, vi bjöd på mackor på en fin villa på Lidingö, i storm och regn. Men vad sen?
Jag är så trött på det här, som väljare.
Så här tänker jag:
Centerpartiets väljare ska räknas, precis som Vänsterpartiets. Så fungerar demokrati. Men Centerpartiet har fel när det säger att väljarna inte röstat för en vänsterregering. Vänsterpartiet är större än Centerpartiet, och det måste också få väga in.
Jag tror att många socialdemokrater lånade sin röst till V för att ge Magdalena Andersson en hint om att V ska med i regeringen. Hur det än är med den saken är läget svårt: S behöver C för att Andersson ska bli statsminister, och därför går det inte att blunda för C:s röster.
V har bestämt sig. Som DN skriver är det nu eller aldrig, för partiet blir kanske aldrig så stort igen. Kravet på ministerposter är förankrat i flera år och har ett kongressbeslut bakom sig. Och det var C som först ställde orimliga krav, när man krävde noll inflytande för V trots att V röstade fram en S-ledd regering. Därför säger V nej till att acceptera det igen. Jag är inte förvånad att C inte vill ha V i regeringen. . .. Fortsätt bara bada bastu med Ebba Busch , C. Håna på. Jag hör värmen tar bort Åkessonar. Precis som förnekelse gör mittenregering verkligare.