Den vänster jag sällar mig till – och varför den behövs nu

”Konsekvenserna av en rysk seger skulle bli fruktansvärda.”
– Taras Bilous, ukrainsk vänsteraktivist

När världen brinner får vi inte stå tysta

Det är inte första gången vänstern splittras i stormens öga. Tvärtom kan man se det som att bråkandet inom vänstern är vår värsta egen fiende? Eller så stärker det oss. Vi är i alla fall inte hunsade inför någon, inte heller i våra egna led. Den del av vänstern jag sällar mig till – den som tänker vettigt, klart och med moralisk ryggrad – måste resa sig och tala. Och det gör den.

I Arbetaren (19 mars 2025) publicerades en viktig artikel om hur synen på Ryssland splittrar den svenska vänstern. Den landade rakt i mig. Det här har skavt länge. Inte bara i debatten om Ukraina, utan också i hur antisemitism behandlats inom vissa vänsterkretsar – med tystnad, relativisering eller svepande fiendebilder. Jag har sagt ifrån om det. Och jag säger ifrån nu igen.

Den del av vänstern jag sällar mig till – den som fortfarande tror på internationell solidaritet, på att man kan vara emot NATO och samtidigt se Rysslands krig för vad det är – den måste höras.
Men också jag drogs med i det som hände när sossarna ändrade sig. Ja, vi måste gå med i NATO, var jag helt övertygad om.
Men titta på hur lyckat det blev nudå, när Trump omfamnar Putin! Det är ju hemskt på det mest obegripliga vis. Det är rena vansinnet det som händer nu i USA. Och det kastar om vår världsordning och vårt tänk.

Vi får inte sluta tala klarspråk. Rysslands krig i Ukraina är inte någon “geopolitisk reaktion”, det är imperialism. Det är mord, våldtäkt, tortyr och ockupation. Att blunda för det är inte antiimperialism – det är medlöperi.

Antimilitarismen som moralisk kompass – men vad gör vi när världen brinner?

Det finns en stolthet i den frihetliga vänsterns antimilitarism. Som Gabriel Kuhn säger i Arbetaren, har rörelsen ett arv att förvalta: att inte välja vapen, att stödja de som vägrar döda, att se kriget som överklassens projekt och folkets lidande.

Men vad händer när bomberna faller? När det är folkets hus, folkets kroppar och folkets framtid som bokstavligen jämnas med marken?

Kuhn är klok i sin hållning – han dömer inte dem som tar till vapen, men heller inte de som flyr. Det är en sällsynt nyanserad position i en tid där alla verkar kräva en lojalitet, ett läger, en tydlig linje.

Men vi måste ju också ställa oss bakom dessa röster, som den från Taras Bilous, ukrainsk historiker och vänsteraktivist, som i ett öppet brev i Dissent skrev:

”Konsekvenserna av en rysk seger skulle bli fruktansvärda.”

Han pekade på att samma västerländska vänster som stödde de stridande i Rojava – trots att de tog emot hjälp från NATO – nu tvekar att stödja Ukraina. Varför? Frågan träffar rakt i hjärtat.

Om antimilitarismen blir en princip som används som sköld mot verkligheten, då är det inte längre en moralisk hållning. Då är det en flykt.

Min plats i detta

Jag är ingen militär. Jag är en undersköterska. Jag är en mamma. Jag är en kvinna som gått sönder och sakta lagat mig själv. Jag vet vad våld gör med en människa, även det psykiska. Kanske är det därför jag alltid dragits till fredsrörelsen, till antimilitarismen, till tanken att det måste gå att lösa saker utan kulor och uniformer.

Men jag är också antifascist. Och jag vet vad det kostar att inte agera när mörkret växer. Jag tänker på min pappa som visade mig en svartvit film om Förintelsen när jag var barn. Den formade mig. Den lärde mig att det ibland är livsfarligt att vara neutral. Att det går att vara för sen.

Så när jag ser Ukrainas folk slåss mot en stormakt som inte bara är imperialistisk, utan också bär drag av fascism – då vacklar inte min solidaritet.

För mig är det skillnad på att vara mot krig, och att vara emot att människor försvarar sig mot att utplånas. Jag står på folkets sida – inte staters. Jag bär den antimilitaristiska drömmen i mitt hjärta, men jag vägrar använda den som ursäkt för att tiga.

Att säga nej till både NATO och Putin är inte inkonsekvent. Det är nödvändigt.
Vi lyssnade inte på varningarna, och det är kanske för det verkade inte klokt. Att USA skulle ställa sig bakom Ryssland. Men nu är det så! Vi är med i NATO när Trump omfamnat Putin! Att våga hålla båda sanningarna samtidigt kräver mod – men det är också där framtiden ligger. En vänster som bara blundar för det obekväma, förlorar sin själ. Och sin trovärdighet.

Vi måste tala med varandra – inte över varandra

Vi måste tala om det som skaver – inte tysta varandra. Det gäller frågan om Ryssland. Det gäller frågan om antisemitism. Det gäller alla frågor där vår rädsla för att bli ”fel” är större än vår längtan efter att vara rätt.

Vi måste tala – med nyfikenhet, med ilska, med kärlek, med tvivel. Men vi måste tala. Inte för att vi måste enas om allt. Utan för att demokratin inom vänstern måste vara levande, annars blir vi bara ännu en rörelse med svar på frågor ingen längre vågar ställa. För att när vi talar kan vi komma på saker, förstå saker. Vad lär vi oss av att hålla käft och vara tyst?

Jag sällar mig till en vänster som vågar se världen som den är, utan att ge upp visionen om vad den skulle kunna bli.




Swisha en kaffe till Zinga Falaminga på vift – hen tackar med en dans i solnedgången.
☕🦩🌴✨
076-766 54 23

Signa upp på mitt nyhetsbrev så missar du inget:
Gå till nyhetsbrevet här
Nyhetsbrevet skickas varje fredag och innehåller:
SD-granskningar och politiska avslöjanden,
brandtal, bloggnyheter och fredagsflamingor.
Reklamfritt, ärligt och alltid skrivet med hjärtat.

Läs fler avslöjanden om SD i vårt SD-arkiv:
Till SD-arkivet

Utforska alla Zinga Falaminga-inlägg:
Till Zinga-arkivet

Snälla följ och dela oss

← Till startsidan

Social media & sharing icons powered by UltimatelySocial