Ibland bär vi på det förflutna så länge att det blir tungt att andas. Nu är det dags att vända blicken framåt och låta hjärtat fyllas med frid, trots både lidande och glädje.

Jag har tänkt skriva hela mitt livs erfarenheter i Döda stenar som gråter. Men det är jobbigt. Det har alltid varit jobbigt. Och jag orkar inte tänka mer bakåt på det, i nån slags vittnesbörd till andra människor. Jag vill släppa taget. Det är dags.

Ursprung och startpunkt: Kanan

När vi blickar tillbaka ser vi Maria vid bröllopet i Kanan. De hade slut på vin, och Maria sade till Jesus: “Det är dags.” Hon visste inte hur, men hon visste att Jesus kunde göra något.

Han visade då sitt första tecken, han förvandlade vatten till vin. Jesus visade att han var Messias. Det var startpunkten.

Långt senare: Lidande och frälsning

Efter att Jesus gjort många tecken, botat döva och blinda, drivit ut demoner och uppväckt döda, var Maria ledsen. Hon visste att slutet närmade sig, och att Jesus skulle dö. Då var det Jesus som sade till Maria: “Det är dags.” Han kunde inte ta ansvar för hennes sorg, han bar sin egen väg med kval och vetskap om vad som väntade.

Messias intåg: Glädje och sorg förenas

När han sedan red in på åsnan var det tid att prisa honom som Messias. Hosianna! Davids son! Glädje och sorg, frälsning och lidande, samlades i detta ögonblick.

Släpp taget och lyft fram dina erfarenheter

Det är dags, säger jag till mig själv. Att släppa taget om det förflutna. Mina erfarenheter kan lysa igenom ändå, utan att ni behöver veta varje detalj om det lidande jag själv gått igenom.