Kvinnan med handväskan – en tidlös symbol för motstånd

Kvinnan som hytte med handväskan ovanför nazisternas huvud när de demonstrerade visade ett civilkurage som är sällsynt idag. Hon kommer för alltid bli vår antifascistiska hjälte. Ingen kan ta detta ögonblick ifrån oss, och den bilden från början av 1980-talet blev ”Årets Bild”. Hon fick också en skulptur efter sig.

Hon valde att protestera och hon var inte en av de som vände bort blicken och var tyst. Nej, av uppgivna, tysta medlöpare blir det inga hjältar av.

Hon reste sig upp och vågade visa sin avsky – det är de vi minns.

Biskopen som stod upp mot makten

Ett annat exempel på mod i vår tid är biskopen Mariann Edgar Budde i Washington, D.C. Under en bönestund i National Cathedral, i närvaro av den nyinstallerade presidenten Donald Trump, vädjade hon om barmhärtighet för migranter och HBTQ-personer. Hennes ord var en kraftfull påminnelse om medmänsklighet och rättvisa, och trots efterföljande kritik stod hon fast vid sitt budskap.

Just detta, att President Trump, där han satt, med hela sin familj och VP Vance och hans fru. Jag tänker på hur lätt det skulle vara att säga det Trump vill höra, där och då. Han omger sig endast med ja-sägare och är van höra det han vill. Hon såg honom rakt i ögonen. Hon pratade lugnt, som direkt manad från Gud, och på riktigt från en troende människa.

”Visa barmhärtighet med de som är rädda nu”, sa hon. Hon var fjärran bort från den kristna tokhöger som Trump omger sig med. Som står och skriker och pratar i tungor. Här var en lugn, sansad och klok kvinna. Och han kunde inte annat göra än att bara sitta där tyst och ta in det.

Detta är vad jag kallar den mest minnesvärda händelsen under presidentens installation. Detta var den mest radikala antifascistiska handling jag sett. Hennes mod! Allt hon gjorde var att vädja. Ändå gick Trump i taket. Hans VP satt där och himlade med ögonen. Hans fru vägrade möta hans blick. Frun till Vance lyssnade respektfullt på biskopen. Trump tittade bort.

Just nu behöver vi fler hjältar

Trollen sitter på sina fabriker och pumpar ut sin version av verkligheten: att det redan är kört, att vi ska ge upp, att kampen är förlustdömd. De vill att vi ska tröttna, att vi ska säga ”det spelar ingen roll”. Men i helvete heller! De har fel. Det spelar roll. Och det vet de. Det är därför de lägger så mycket energi på att få oss att tro motsatsen.

Vi ger inte upp

Sanningen är att varje handling räknas. Varje gång vi står emot normaliseringen av hat. Varje gång vi vägrar acceptera deras ”så är det bara”. Varje gång vi skrattar åt deras desperation, rättar på ryggen och fortsätter.

Fascismen vinner inte genom styrka – den vinner genom att vi ger upp. Och vi ger inte upp.

De som svängde kappan efter vinden, som jamade med i tystnaden, som trodde att de var smarta när de duckade? Vi ser er – medlöpare.