SD styr redan, nu blir det öppet

Det har några dagar nu stått klart, det som inte är förvånande, från Ulf Kristersson: SD ska in i regeringen.

För SD tog det 38 år från att de heilade på demonstrationer tills de, med borgarnas hjälp, nådde maktens korridorer. SD bildades när jag konfirmerade mig 1988, och jag kommer ihåg det väl. Jag har aldrig lyssnat på ett enda ord från det här partiet, lika lite som jag skulle tycka att Mein Kampf var intressant.

När makt går före principer

Ulf Kristersson kastar tunga ministerposter på Jimmie Åkesson bara för att själv få fortsätta mingla runt med den finaste titeln: statsminister. Fåfänga styr.

SD har styrt i kulisserna under denna mandatperiod. Utan dem finns ingen regering, det är så enkelt. L, KD och M har nu i praktiken blivit SD. De låter partiets politik genomsyra sina egna utan att protestera.

En röst på M, KD eller L är i praktiken en röst på Jimmie Åkesson. Det är dags att fråga: varför slår de inte bara ihop sig med SD?

Avgå alla diskuterar Ulf Kristersson och Jimmie Åkessons besked om att lägga ut röda mattan in i regeringen om högern vinner valet i höst.

Oppositionen som ger hopp

Det finns partier som inte blivit uppätna. Partier med egen röst, egen politik. Det ger mig hopp.

SD står mig upp i halsen. Regeringen skriker om sin enighet, men vi har sett resultatet: inga spärrar, ingen kontroll. Den liberala vakthunden, som L stolt kallade sig, är död. Den morrade inte, den viftade bara svansen och gav halsen åt Jimmie Åkesson.

C står nu som det enda borgerliga alternativet för dem som fortfarande vill ha kvar något av demokratin.

Regeringen och SD i triumf

De visar upp sin enighet som en trofé: Titta på oss! Vi är eniga!

Jo, tack. Vi ser bara SD. Som sagt det var.

Vi sa det redan förra valet, men nu är det ännu tydligare.

En röst på M, KD eller L är en röst på SD.

Låt oss inte låta det passera obemärkt.