Transpersoner får inte jobb.
Inte för att de saknar kompetens, utan för att Sverige låtsas att jämlikhet är något vi redan uppnått.

I en ledare i Aftonbladet (31 juli 2025) skriver Signe Krantz att transpersoner nekas arbete i högre utsträckning än andra.
En studie visade att identiska CV:n fick svar i 34 % av fallen om den sökande var trans, jämfört med 40 % annars.
Det låter kanske som en liten skillnad. Men det är det inte. Det är systematisk diskriminering.

Och det stannar inte där. Enligt Nordiska ministerrådets rapport har:

1 av 5 transkvinnor blivit diskriminerad vid jobbansökan

9 av 10 anmäler inte, för att det känns hopplöst, ovärdigt eller bara… för jävla tungt

”Hela arbetsmarknaden är trasig. Den är varken rättvis, jämlik eller rimlig.”
– Signe Krantz, Aftonbladet

Och ja. Det stämmer.
För det är inte bara transpersoner som drabbas.

Vi kan alla känna igen det.

Om du blir sjukskriven blir du en belastning som de helst vill bli av med.
Bli för fan inte utbränd.
Att arbetsgivaren inte får säga upp en sjukskriven? Tja, då hittar de andra djävulska sätt.

De kringgår, luras och jävlas. De “erbjuder” ett jobb med bättre tider ,men skyller sedan på att det jobbet inte längre finns.
Pandemin bröt ut, fick jag höra. Som om det inte fanns ett enormt behov av undersköterskor just under pandemin?

Och när du tackat ja? Då får du höra, från facket av alla (hej Kommunal, som jag sen gick ur),att du inte kan gå tillbaka.

“I och med att du tackade ja, stängde du dörren bakåt.”

Sa Kommunal. Som suttit och gjort upp med chefen bakom min rygg.
Det spelar ingen roll att mitt yrke är ett bristyrke.
Det jag “erbjöds” var ett jobb jag aldrig sökt.
Ett jobb under min kompetens. Ett jobb jag aldrig ville ha.

Det var inte det jag tackade ja till.
Men det spelar ingen roll.

I slutänden leder det till att du säger upp dig själv.
Så kommunen slipper. Precis som de ville.

Jag minns när jag lyssnade på vänner som gått igenom det här.
De ältade, grät, försökte förstå. Möten med läkare, arbetsgivare, HR, facket,  hela jävla apparaten.
Jag blev utmattad bara av att höra om det.

Då trodde jag inte att det skulle hända mig.

Men jodå.

I Östersund får inte undersköterskor bli sjuka.
Jag hade en annan vän som blev utbränd och sedan uppsagd.
Hon fick höra att hon aldrig någonsin mer får ta ett jobb som undersköterska i kommunen.
Vikarie gick bra. That’s it.
Men aldrig mer fast tjänst.

Det här är inte olyckliga omständigheter.
Det är systematiskt. Och det är diskriminering.

Så vad fan gör vi då?

Vi säger vad vi tycker. Vi säger vår mening.
Och det är alltid något. Precis som jag gör på denna blogg.

Vår kommundirektör ville att vi alla skulle vara “ambassadörer för kommunen”.
Han pratade om att kommunen ska vara en “attraktiv arbetsgivare”.
Att vi skulle arbeta med hjärtat.
Personal mot personal. Personal mot medborgare.

Det lät väldigt fint.

Men blir du sjuk? Då behandlas du som en luggsliten gammal rock.
En som kastas till soporna. Eller till nån loppis.

För vi har varit för sjuka. För gamla. För slitna. För högljudda.
Vi har haft fel kön. Fel historia. Fel röst.

Vad fan det än är, är du fel.

Men kanske är det inte vi som är fel.
Kanske är det chefen som är fel.
Givet hur vi blir behandlade.
Och att det kommer hela vägen uppifrån, till kommundirektören som pratar så fint om att arbeta “med hjärtat”.

Och vi vet, djupt där inne , att det aldrig handlade om kompetens.

Läs ledaren:
Det måste bli lättare för transpersoner att få jobb av Signe Krantz, Aftonbladet