Jag blev sjuk på kvällen första dagen jag jobbade 50 procent. Efter en hel jättekul sommar hade jag inte varit sjuk en enda dag. Facket tröstade mig med att det är jättemycket i görningen när skolorna börjar.
Jag missade kyrkans 60-årsjubileum. Jag missade Jonas Sjöstedt på Storsjöteatern, som jag sett fram emot och dessutom bjudit min vän på. Ont i halsen, feber, rörigt, deprimerande. Igår lite bättre, men fortfarande inte bra.
Mitt konto är tomt igen. Det är också deprimerande att ha levt såhär i år – och att läsa hur Wallenberg klagar på sin oro över en rödgrön regering. Testa mitt liv ett tag, tänker jag. Men min oro får inga rubriker.
Hade jag haft massa pengar skulle jag inte klaga. Ibland drömmer jag om det-att jag ska vinna på Postkodlotteriet. Jag blickar upp mot himlen. Gud vet om orättvisan jag ofta tänker på är på riktigt. Jag har inte bett på ett tag, inte varit i kyrkan. Det blev lite frisk luft nyss, när jag gick ut med soporna.
I somras trodde jag ett tag att jag var kär. Jag blev nästan tokig, som Ulf Lundell sjunger om. Jag slapp bli det – det lugnade ner sig. Men jag kände mig levande. Föremålet är så olikt mig att det är obegripligt. Vad hände? Herregud. Kloster. Kom.
Mamma ringde idag. Hennes bror är på älgjakten. Jag kom på att hon faktiskt prenumererar på bloggen. Hej, mamma! Hon har inte hunnit tänka så mycket på politik när hon har besök -ingen debatt har hon sett, inte jag heller. Men sista veckan är nu. Jag behöver komma upp ur det här, men snörvlar fortfarande. Utmattade människor tar lite längre tid på sig att komma igen, sa jag till henne.
Jag trodde de tagit bort diagnosen, ”utmattad”. Men läkaren jag träffade satte dit den igen. ”Du tillhör de gröna”, sa hon. Vad är det, frågade jag. ”De lätta”, ungefär, svarade hon. Och jag skrattade. Sa att det är kul att vara där nu.
En gång, som brådmogen tonåring, låg jag på sluten avdelning. Då tillhörde jag nog dom svarta.
