Fastetiden är en tid för självrannsakan. En tid att stanna upp och se både världen och oss själva med öppna ögon.

Vi lever i en tid där många barn och ungdomar bär en tyngd som inte borde vara deras. Tonåringar hotas av utvisning. Små barn skiljs från sina föräldrar. Andra lever i ständig oro för vad morgondagen ska föra med sig.

Som undersköterska och som medmänniska kan jag inte blunda för deras smärta. Fastetiden utmanar oss att inte vända bort blicken, utan att våga fråga: Vad är mitt ansvar? Hur kan jag vara en del av något som helar istället för något som skadar?

Här är min bön i denna fastetid:

Herre,du som ser varje barn och varje ungdom, förbarma dig över oss. När våra system blir hårda, när regler väger tyngre än människor, när rädsla styr mer än kärlek, väck oss.

Gör våra hjärtan stora nog att bära deras smärta. Ge oss mod att handla. Ge oss ord när vi behöver tala för dem som inte kan tala för sig själva.

Låt oss stå upp mot orättvisa beslut. Låt oss skapa trygghet där otrygghet råder. Låt oss vara värme i en kall verklighet.

Vi ber att dessa barn och ungdomar ska mötas med medmänskligheti skola, kyrka, församling och samhälle.

Låt dem bli sedda. Låt dem bli älskade. Låt dem bli skyddade ,inte bortglömda i byråkratins skuggor.

Fastetiden påminner oss om att vi alla bär ett ansvar.

Låt oss göra plats, i våra hjärtan och i våra handlingar, för dem som behöver oss mest just nu.

Herre, förbarma dig.

Herre, ge oss styrka att göra det som är rätt.

Amen.