Jag har aldrig tappat intresset för politik. Förrän nu.

Kaffe på Edenbos

Igår satt jag på Edenbos i Östersund och drack kaffe med en väninna. Hon har varit lärare och är pensionerad idag, och det är väldigt roligt att prata med henne. Det var kallt i luften, och vi hade sett en snöflinga under promenaden dit. Det var knappt någon snö, bara en flinga här och där. Vi pratade om det som resten av Sverige pratar om, nämligen den hopplösa regeringsbildningen. Frustrationen finns nog hos de flesta av oss som bär på det här i huvudet. Politikerna lägger gladeligen sin egen ångest över att de inte får till det på oss andra.

Palme och köksbordet

Politik har följt mig sedan barnsben. Olof Palme var min idol och jag engagerade mig i Unga Örnar. När jag var barn följde jag tv-debatterna med Palme, och jag älskade det. Jag läste ledare precis som min pappa. Vi skrattade tillsammans åt läsarnas kommentarer om dagens politik, och det tyckte vi var roligt. Jag och pappa gick också på första maj-demonstrationer, ibland i Backe, ibland i Hammerdal, ibland i Strömsund, och förstås i Hoting, där jag växte upp, tre mil från Dorotea.

Vi pratade inte bara politik hemma hos oss. Vi pratade hos farmor och farfar. Vi pratade hos mormor, som var liberal och hade ett stort politiskt intresse. Hon hade själv tagit hand om C-ledaren Gunnar Hedlunds familj, lagat mat och skött hans barn. Så där pratades det alltid politik också. Det fanns ett pågående, levande samtal nästan överallt man hamnade, även bland grannar och vänner.

När pappa och mamma gifte sig hade mormor dukat med guldbestick. Pappa kastade en guldgaffel rätt in i väggen. Den satt kvar som en dartpil, och det darrade lite på gaffeln. Mormor sa att hon inte ville ha en blomma på sin grav om mamma gifte sig med pappa. Men mamma gjorde revolt mot mormor och gifte sig med honom ändå. Mormor kunde inte göra något åt det.

Mamma blev socialdemokrat först när hon flyttade med pappa till Hoting och fick jobb på överförmyndarnämnden. Där träffade hon Vega Johansson, som var socialdemokrat. Där och då blev mamma socialdemokrat, och hon har aldrig varit något annat sedan dess. Det spelar ingen roll hur många skandaler sossarna gör. Hon är en trofast, hängiven socialdemokrat, betongsosse än idag. Att få henne att bli vänsterpartist har varken jag eller pappa, när han levde, lyckats med.

En enda gång har hon svikit. Hon har berättat att hon då röstade på Jonas Sjöstedt, som hon var, och är, mycket förtjust i.

Det hatet har präglat mig. Än idag tycker jag att det är jobbigt att vara ensam vänsterperson bland en massa högerkvinnor. Eller tvärtom, om det sitter en massa vänster och en kvinna som är höger, då känns det också jobbigt. Det är det jag tagit med mig. Jag blir tyst och pratar om allt annat än politik.

Min mamma var med i Socialdemokraternas kvinnoförbund när jag var liten, och ibland drog hon med mig dit. Där var det ett hav av livliga diskussioner, en levande debatt och ett starkt intresse. En nerv.

Ett hot mot demokratin

Min väninna är själv vänsterkvinna. Hon hade suttit och lyssnat på mig, skrattat med mig och hållit med, medan jag berättade den ena historien efter den andra om min barndom och mitt engagemang. Sedan avslutade jag med att intresset nu är borta. Det är första gången i mitt liv, och jag vet inte riktigt varför.

Då tystnade hon. Efter en stund sa hon: ”Men det är ju hemskt.” Vi satt tysta ett tag till och drack vårt kaffe. Sedan sa hon: ”Det här är ju ett hot mot demokratin.”

Kaféet hade varit fullt av folk, men när hon sa det hade de flesta gått. Lugnet hade lagt sig över lokalen. De hade tänt ljus på de små borden och det var väldigt mysigt att sitta där, i stillheten. Men tanken gjorde stunden så mycket mer dramatisk, att vi satt där, i det mysiga ljuset, med det hotet mellan oss.

När alla ger upp

Jag känner igen den här känslan från något annat. Jag har skrivit om min exman, i inlägget För mig är han död. Situationen är så hopplös att det inte går att göra något åt den. Det spelar ingen roll om det är hans stora släkt, en präst, en diakon, en psykoterapeut eller polisen. Alla kommer fram till samma sak: det går inte att göra något åt det här. Inte ens hans söner, våra söner, kan det.

Det händer att jag och mamma pratar om exmannen i telefon. Eller så pratar jag med hans syster om samma sak. Vi kommer alltid fram till att det inte är någon mening att prata om det mer. Nu släpper vi det här och går vidare. Det spelar ingen roll hur sorgligt det är att sönerna inte får ha sin pappa.

Det farliga med ett olösligt problem är inte problemet. Det är att man till slut slutar försöka. Man ger upp eftersom det är olösligt, och då måste man acceptera det. Det är begripligt. Det är det som är farligt.

Jag tycker att det är ansvarslöst. Sidan som utsåg sig själv till segrare efter valnatten gladde alla oss som röstat för att byta regering, och sedan skiter sig allt. Då har man inte tagit sitt ansvar.

Det kan vara helt olösligt, oavsett hur många år eller minuter som finns. Det kan också vara lika olösligt på andra sidan. Centerpartiet säger nej till Sverigedemokraterna, och Sverigedemokraterna kräver ministerposter, vilket Kristersson lovade dem under valrörelsen. Jag får en känsla av att vi kanske inte får någon ny regering alls, även om Ulf Kristersson tycker att det är självklart. Jag ser låsningar, och i stort sett är det Centerpartiet som står för dem.

För mig som väljare är hotet att jag tappar intresset för politik, fast jag haft det hela livet. Och precis som mina söner inte får någon pappa, för att det inte går att lösa det kring honom, får vi stå ut med en politik vi röstade bort, för att regeringen vi ville ha inte tar sitt ansvar. Precis som sönernas pappa inte tar sitt ansvar som förälder.

Det är så demokratier tystnar. Inte med en smäll, utan med att folk tappar intresset.

Nu vet vi. Under valrörelsen varnade regeringspartierna, Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna, för att det skulle bli så här. Vi ville inte lyssna, för vi ville ha en ny regering. Nu vet vi att det kanske inte går. Det är inte färdigt än, så jag kan inte säga det säkert.

Men det jag vet säkert är att jag har tappat intresset. Och det är sorgligare än all världens regeringar.