Zinga drar till savannen för att vila från världens vansinne – men så kommer tweeten som får fjädrarna att resa sig. En ny serie inleds: mot kulturell arrogans, glömska och kolonialt hyckleri.
Zinga sitter i korvträden
Zinga flög helt spontant till Masai Mara, Kenya, sitt hemland, för hen längtade tillbaka dit. Komma bort ett slag. Där har hon sitt favoriträd, hen vilar på. Korvträden. Där sitter vår flamingo i godan ro och åtnjuter den afrikanska röda solnedgången en hel värld drömmer om, och få får uppleva.
Lejonhanarna , som inte jagar själva, utan överlåter det till lejonhonorna, brukar samlas innan mörkrets inbrott och vråla ut jaktvrålet, som önskade dom sina honor lycka till i jakten. Således samlas dom under Zinga och tittar avundsjukt på hens vingar.
Zinga låter blicken svepa över savannen. Och så, råkade hen kasta en blick på sin mobil. Detta ångrades bittert omedelbart.
Vad har Palestina bidragit med? Allt.
Zinga skakar på huvudet. Hen förstår fortfarande inte hur någon kan skriva så.
”Vad har Palestina någonsin bidragit med till den kultur som i helgen hyllas i Basel?”
Orden fladdrar i vinden. Mörkret kommer snabbt i Kenya och nu är det svart runtomkring Zinga.
Zinga läser i det becksvarta mörkret Mattias Svenssons artikel, han länkade på i sin X, och fjärilar dras till det blå skenet från mobilen.
Mattias Svensson skriver om morgondagens Eurovision festival. Han antyder att palestinska flaggor i arenan inte handlar om omtanke för människoliv, utan om politisk provokation. Det är väl det dom säger allihop i högern nu. Det finns, känner Zinga, mycket egentligen att säga om högerns hyckleri och deras stöd till det utrotningskrig som pågår dag och natt i Palestina.
Karen Blixen tält.
Zinga lyfter från trädet, och flyger till Karen Blixen tältet på savannen under apornas godnattsmattrande.
Empatilös höger
Vad handlar det här egentligen om?
Det här inlägget av Mattias Svensson, ledarskribent på Svenska Dagbladet, är inte bara ett kyligt avståndstagande från Palestina. Det är en kolonial blinkning maskerad som liberal analys. När han frågar ”Vad har Palestina någonsin bidragit med till kulturen som hyllas i Basel?”, rör det sig inte om en ärlig kulturdebatt. Det är ett försök att radera ett helt folks historia och närvaro.
Palestina har bidragit med musik, poesi, film, dans, bildkonst, motståndskultur och ett outplånligt avtryck i solidaritetsrörelser världen över. Deras flagga vajar inte bara i protest. Den vajar i sorg, i hopp, i frihetskamp.
Hans tweet förminskar inte bara Palestina. Den signalerar också till hela den svenska offentligheten att solidaritet med Gaza är något suspekt, något ”osmakligt”. Men solidariteten med Palestina sitter djupt i hela världen. Den går långt tillbaka och jag är själv uppfostrad in i det. Från när jag var barn och Olof Palme var min stora idol. Palme hyser man respekt över i vår omvärld av en anledning. En sådan respekt kommer den här regeringen aldrig få. Den är en skam.
Att använda en överlevande israelisk artists trauma för att misstänkliggöra palestinska flaggor i publiken är att begå två svek samtidigt: mot den som överlevt, och mot dem som fortfarande dör. Det är att dra en linje där offrens mänsklighet slutar gälla vid en viss flagga.