DN har idag en artikel om Per Magnus Johansson, Sveriges mest kända psykoanalytiker. Jag blev förvånad över att jag aldrig hört talas om honom, särskilt eftersom jag själv gått i freudiansk terapi i halva mitt liv. Jag googlar hans namn och ser att han har skrivit mängder av böcker och verkar vara en freudian. Det gör mig nyfiken men också lite irriterad när jag läser att han inte längre får undervisa på universitetet. Har Freuds metoder blivit så obekväma att de inte längre får plats där?

När jag gick hos min första terapeut, en freudian, pratade vi om hur hans metod ofta ifrågasattes. Redan då fanns en tendens att se ner på Freud och psykoanalys, som om det vore en föråldrad och ovetenskaplig relik. Terapiformer går i trender, och nu är det KBT som gäller. Men inte ens en KBT-terapeut slipper Freud under sin utbildning – han är ju psykoterapins fader. Ändå avfärdas han ofta för att ”sakna evidens”. Men vad betyder det egentligen?

För mig är detta inte teori. Jag har barndomstrauman som jag trängde bort tills kroppen inte orkade längre. Jag blev allvarligt sjuk, och det var under behandlingen som dessa minnen kom upp till ytan. Hösten 1993 påbörjade jag en lång resa i terapi hos en freudian, och det räddade mitt liv. Under många år gick jag fram och tillbaka i behandlingen, och även om avslutet blev oklart på ett sätt som var både uppslitande och kantat av osämja, så gav det mig ändå styrka nog att ta mig vidare. Jag utbildade mig till undersköterska, jobbade heltid i många år. Men livet hände, och när jag gick in i väggen öppnades de gamla såren igen.

Jag sökte hjälp på nytt, och idag går jag i enskild traumaterapi med en väldigt duktig terapeut. Innan vi började den gick jag ett år, med samma terapeut, i gruppterapi för kvinnor som överlevt sexuella övergrepp i barndomen. Det hjälpte mig enormt. Min nuvarande terapeut verkar använda en blandning av metoder, och jag tror att det var likadant för min första terapeut, trots att han kallade sig freudian. För det är kanske där nyckeln ligger – inte i att låsa sig vid en enda metod, utan att möta patienten där den är.

Men det som irriterar mig mest är den totala avfärdandet av patientens egen upplevelse. ”Det finns ingen evidens,” säger man. Men för vem? Patientens liv är bevis nog. Hur kan en professionell bedömning väga tyngre än de människor som säger: Det här räddade mig? Det känns som att vi ibland glömmer vad terapi handlar om. Det handlar inte om att vinna akademiska poäng eller hamna rätt i trenderna. Det handlar om att rädda liv.

Kanske behöver vi påminna oss om att det inte alltid går att mäta det som verkligen betyder något. Freud kanske inte är ”modern” längre, men för mig är han fortfarande en del av det som håller mig uppe.