Det är Jan Guillou som säger det, inte jag. “Högern var bättre förr.” Med glimten i ögat, förvisso, men också med ett stråk av genuin sorg över vad som har gått förlorat. Och jag fattar vad han menar. Den gamla högern kunde vara kall, dryg, klassblind och övertygad om att världen var som Gud hade bestämt den: rika där uppe, fattiga där nere, och emellan dem en silverpolerad etikett.

Men det fanns åtminstone ett försök till heder. Ett behov av att upprätthålla en moralisk fernissa. En höger som borstade skorna innan den sparkade nedåt.

Men det var då det.
Högern idag får mig att känna mig handlingsförlamad. Apatisk. Och jag hatar det.
Hur hade du själv känt, ärligt talat, om du levt i Tyskland under Andra världskriget?
Jag kan bara ana. Men vissa dagar kommer känslan obehagligt nära.

Den där tunga, skamfyllda känslan av att man ser vad som händer, men ändå tvingas stå kvar som passiv betraktare. En känsla som skaver och väcker både vrede och skuld. Ett exempel:

Jag såg ett klipp på X. Det är en av de där stunderna som sätter sig i magen.

Ortodxa judar står med palestinska flaggor och protesterar mot kriget i Gaza. Mitt bland dem dyker en blond kvinna upp, inte klädd för sabbat, utan i shorts och tatueringar, gallskrikandes:
“Hur kan ni göra så här mot vårt folk?! Ni är inga riktiga judar!”

Hon går till fysisk attack. Sliter. Skriker.
Och mannen hon försöker knuffa ut ur sin värld svarar med en stilla röst:
“Vi är alla judar här.”

Det är en scen som borde visas på varje redaktion, i varje riksdag, i varje kommentarsfält. För det handlar inte längre om åsikter. Det handlar om vilka vi tillåts vara.

Gammelhögern: “Fattiga ska hjälpas, särskilt till jul”

Guillou beskriver sin barndoms höger som en där de rika såg sig som värdiga sina privilegier, men också skyldiga att – åtminstone symboliskt, hjälpa de fattiga. Inte för att utjämna samhället, utan för att bevara det. Hjälpen var inte radikal, men rituell. Den var en jultradition. Ett alibi.

Och det var just det, ett alibi. Ett sken. Men ett sken kräver medvetenhet. Den som låtsas vara anständig har i alla fall förstått vad anständighet är.

Dagens höger har inte ens det.

Dagens höger skriker, skyller ifrån sig, viftar med flaggor medan spädbarn svälter och nazister gror i deras egna jävla barnrum.

Exempelet är naturligtvis Johan Forssell.

Den här märkliga, märkliga sommaren 2025. När Expos granskning avslöjade att Johan Forssells son är aktiv i nazistmiljöer.

Och vad gör regeringen?
Det vanliga.
Tystnad.
Locket på.

“Det är ingen kris om vi bara vägrar se den.”

Det är strutspolitik, en regering som gräver ner sina huvuden i sanden så långt att bara svansarna sticker upp.

Men nazism är ingen familjeangelägenhet. Det är politik.

EXPO avslöjade det. Och AFA gjorde det AFA alltid gör: publicerade namn, bemötte nazistsonen som vilken annan avhoppar-nazist som helst. Inga silkesvantar för migrationssöner.

“Kontakta oss när du lämnar miljön. Se länk hur vi hanterar avhoppare. Vi kommer betrakta dig som den nazist du är, tills du kontaktar oss”. Ungefär så, som dom alltid skriver.

Och då. Då brann det fullständigt i Lars Beckmans hjärna. En moderat riksdagsman vars konspirationer numera liknar haveri i slow motion. Det är som att hela högern fått en kollektiv blackout, och ändå spelar vidare som om inget har hänt.

TV4-soffan. Mysintervjun.

‘Jag har en mycket ångerfull 15-åring, som nyligen fyllt 16 år.’

⁉️

Nej. Du har en nazist. Och du är Sveriges migrationsminister.
Det där är inte “mitt privata”. Det där är hela jävla nationens angelägenhet.

Och ändå är Forssell nu tillbaka i sedvanlig stil. Som om inget hänt. På X. I media. Snart i riksdagen, igen. Med Kungens högtidliga öppnande. Där tas migrationsministern emot som om ingenting hänt, och får äta middag med Kungafamiljen. Kommer Kungens tal handla om nazismens återkomst i ministrars hem? Knappast.

Business as usual.

Det är den här arrogansen som gör mig mest heligt förbannad.

Inte bara att det händer. Utan att dom vägrar visa skam.
Ingen avgår. Ingen pudlar. Ingen erkänner. Allt ska “hanteras” som ett kommunikationsproblem. Som om verkligheten var en PR-fråga.

Och här kommer vi tillbaka till Jan Guillous poäng. Den gamla högern må ha varit kall, elitistisk och klassblind, men den visste att den var tvungen att upprätthålla fasaden av ansvar.

Dagens höger vet knappt vad ansvar är.

Så var högern bättre förr?

Kanske inte. Men den var bättre på att skämmas.
Och ibland, i en tid där barn svälter, nazister hyllas och regeringen duckar, är det nästan nog för att man ska börja sakna en välputsad sko.