Jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. 12 Ni ska kalla på mig och komma och be till mig, och jag ska höra er. 13 Ni ska söka mig, och ni ska också finna mig om ni söker mig av hela ert hjärta. 14 För jag ska låta er finna mig, säger Herren

Jeremia 29:11-14.

Jag hade inte bett om att befinna mig på den plats jag står på nu. Jag hade inte bett om att bli fångad av en pedofil när jag var sex år, inlåst i en källare, som luktade fullt av skidvalla. Jag hade inte bett om att vägra tänka på vad jag nyss varit med om, tills ingen tanke på det fanns kvar. Jag hade inte bett om skräcken och rädslan denne man frambringade hos mig.

Jag hade synnerligen inte bett om att inte kunna hålla tankarna borta från min själ för eviga tider, att hur än det blev, när dom till slut ändå dök upp, på mest märkliga vis, sortera i detta kaos med stort K i mitt arma huvud. Med ett stort lidande som följd. Som tvingade mig i terapi. Som tvingade mig att säga, ja, det var jag. Ett halvt livs terapi på ett behandlingshem. Tror ni att jag bad om det?

Men där var jag.

Promenader i det natursköna tog jag. Pratade gjorde jag. Framsteg togs. ”Hon har mognat enormt mycket” sa min överläkare.

Inte bad jag om det. Jag bad inte heller om att åka till Kenya, komma hem, och bli våldtagen. Tingsrätten. Hovrätten.

Inget som mitt liv blev efter allt som hänt har jag bett om. Jag var död, punkt. Men inte blev det lyssnat till. Alla skulle promt väcka mig.

Jag hade inte bett om att mitt liv skulle förändras för alltid . Ett liv fyllt av helvetet. Jag hade inte bett om att Gud skulle säga till min överläkare: Du kan hjälpa Marlene.

Jag hade inte bett om att bli hjälpt. Jag levde ju inte. Jag var ju död. Ingen tvingar döda att leva, det går inte. Inte ens Försäkringskassan. Men jo, då. Dom om någon stod och vevade igång livet åt mig. Det vecklades ut, som det gör med Långben och Kalle Anka på julafton. Här är livet. Se så. Ta ett bad. Sjung en sång. Gå en utbildning. Bo där. Skaffa det och det.

Jag hade inte bett om att min leg psykoterapeut skulle tro mig. Skulle säga att min kunskap sitter djupare än böcker. Att min kunskap inte går att läsa sig till. Jag hade inte bett om denna kunskap. Jag hade inte heller bett honom att tro på mig som han gjorde ”Du kan bli vad du vill . Du kan få Nobelpriset i litteratur om du vill.”

Jag hade inte bett om att resa mig upp mot alla odds, med Fredrik Reinfeldt och Moderaternas hjälp av alla människor. Jag hade verkligen inte bett om Moderaternas tro på mig. Jag bad inte bli mamma , jag bad inte heller få söner, bli gift, skilja mig. Jag bad inte heller om några andra politikers tro, i andra partier. Inte ens AFA, om dom någonsin skulle bry sig eller tro det minsta lilla om mig, har jag bett om mitt intresse till deras kamp mot nazister, som jag fann att jag beundrade djupt. Samma år, hösten 1993, jag klev in på behandlingshemmet, dit jag verkligen inte ville sätta min fot, på Livets Träd, turkiskt röd hallmatta som var större en lägenhet, bara hallen, bildades AFA. Och medan AFA bekämpade nazisterna , bekämpade jag mitt eget mörker jag aldrig bett att få. Jag bekämpade det så bra att jag reste mig. Stolt plötsligt , efter att ha bekämpat skam i flera år.

Blev en stolt undersköterska. Jag älskade mitt jobb.

Jag hade inte bett om utmattningen jag sedan fick, som slog upp denna sårbarhet i denna människa som jag ändå var. Vid liv.

Jag hade inte bett om att sätta mig i gruppterapi igen, för kvinnor som utsätts av sexuella övergrepp som barn . Jag bad inte om den enskilda terapin heller som följde.

Men när jag fann diakonen, bad hon! Så tårarna rann. Och Gud vet jag hade frågor . Mycket och många.

Men detta var en frälsts tårar. Jag kände längtan till kloster. Jag kände längtan. Till diakon.

Om du inte kan tro på mina drömmar? Fortsätt då tro på dina egna. Reflektera lite hur det känns, för mig, att gå min dröm och när du gör det, är det till dig.

Det skrämmer mig bort från kyrkan.

En strid som måste föras mot skammen är så våldsam och hård att en människa inte klarar den ensam.

Var och en som arbetar med att hjälpa andra bör ställa sig själv och sin inriktning den hälsosamma frågan: är jag närvarande för den andra människan som människa eller gömmer jag mig bakom min yrkesmantel därför att jag är rädd för livet?

Från boken:

Med människan av Tommy Hellsten.

Om att sätta gränser, undvika utbrändhet och må bra i en pressad tid.