Det finns erfarenheter som aldrig kan beskrivas fullt ut. Men jag försöker ändå, för tystnaden har alltid varit för tung att bära. Detta är inte deras ord om mig, det är mina.
Det finns inga ord, det har aldrig funnits det. Ord att beskriva ett helvete. Andra har dock beskrivit mitt helvete. Med deras ord. Det dom såg. Men dom visste inte hur det var, att vara jag.
Deras blick var bara det yttre (och det var väl nog det.) men blicken nådde ju inte in i mitt inre.
Och var var jag i allt detta? Hur hamnade jag där? Varför gick det inte att ta sig ut? Förstod ni någonsin hur rädd jag var? Bakom all min ilska. Och fladdriga fnitter?
Ni kan aldrig förstå fullt ut. Det går inte att lära sig, genom era böcker. Min kunskap sitter djupare. Jag har upplevt det.
Om jag inte berättar om det nu, kommer jag förmodligen aldrig att göra det. Kanske är det det som gör ensamhetskänslan så stark?
Ni skrev utan hinder ner vad ni såg. Inget hindrade er. Ni var inte jag. Ni beskrev någonting djupt allvarligt sjukt. Jag låg i koma i över 30 timmar. Vaknade upp med ett epileptiskt anfall. Allt var mycket allvarligt. Allt var mycket sjukt. Men vad i helvete var det? En sen reaktion på övergreppet, kanske.
Det kanske var såhär jag hade kunnat reagera! Men jag gick ut ur pannrummet där jag blev angripen, som om ingenting hänt. Reaktionen kom 13 år senare. Jag var lugn. Jag tänkte: ”Det här har aldrig hänt. För varje steg jag tar upp för trappan, glömmer jag.”
Allt detta visste ju inte ni, när ni tittade på min sena reaktion. Inte ett skit visste ni.
Jag fångade stora snöflingor ute med munnen. Luften var kall. Kvällen var svart. Ljuslyktor lyste upp min väg. Kinden var het. Men utomhusluften kändes bra mot mina röda, brinnande kinder av skam. Jag bar din jävla skam. Jag var 6 år.
Mitt vuxna jag, som ser tillbaka, tar henne till en telefon. Där hon ringer polisen. Men hur skulle hon kunna göra det? Hon har ju glömt, remember?
Hon sitter sedan på morgonen, dagen efter, och stirrar ut genom fönstret. Hon har ingen energi. Hennes mor får klä henne. Så var det sedan varenda morgon. Hon hade ingen ork. Hon stirrade på ingenting. Hon kände ingenting.