I söndags läste vi den hör vackra Psaltartexten.

Ditt rike är ett rike för alla evigheter, ditt herravälde varar från släkte till släkte.
HERREN är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör.
HERREN uppehåller alla dem som är på väg att falla, han reser upp alla nerböjda.
Allas ögon väntar på dig, och du ger dem deras mat i rätt tid.
Du öppnar din hand och mättar allt levande med nåd.
HERREN är rättfärdig i alla sina vägar och nådig i allt han gör.
HERREN är nära alla dem som åkallar honom, alla dem som åkallar honom i sanning.

Efter mina ganska hårda ord i förra blogginlägget vill jag delge denna Psaltartexten som lästes upp i kyrkan. Herren är nära alla dem som åkallar honom , alla dem som åkallar honom i sanning.

Det betyder att alla är välkomna! Detta vet vi ju. Jag vet det. Innerst inne. Det är ju egentligen självklart. Framförallt är det vackert och någonting som behöver påminnas om. När vi tar nattvarden är vi alla lika. Det spelar ingen roll om vi är fattiga eller rika. Kanske är det bara då , där i nattvarden, detta upplöses helt?För i alla andra situationer i livet är vi medvetna om detta och det är en skiljelinje oss människor emellan. Men inte då vi delar bröd och vin. Vi är alla ett med Jesus Kristus.

Jag tänker att det är inte konstigt jag funnit tryggheten i kyrkan.

För myndigheter kan vara grymma och skoningslösa. Och köra över en människa som redan ligger. Sparkar på en hund .

Men Herren som denna text skriver, är trofast i allt han säger och kärleksfull i allt han gör. Vi läste i en evangeliettexten om hur Jesus lade sina varma händer på kvinnan som varit sjuk i många år. Och hur hon reste på sin rygg. Gud rätar på krökta ryggar.

Många myndigheter borde skämmas. För dom gör precis tvärtom.

En gång undervisade han i en synagoga på sabbaten. Där fanns en kvinna som hade plågats av en sjukdomsande i arton år. Hon var krokryggig och kunde inte räta på sig. När Jesus fick se henne kallade han på henne och sade: »Kvinna, du är fri från din sjukdom«, och så lade han sina händer på henne. Genast kunde hon räta på sig, och hon prisade Gud.

Men synagogföreståndaren, som förargade sig över att Jesus botade på sabbaten, sade till folket: »Det finns sex dagar då man skall arbeta. På dem kan ni komma och bli botade, men inte under sabbaten.«

Herren svarade honom: »Hycklare, finns det någon av er som inte löser sin oxe eller åsna från krubban också på sabbaten och leder ut och vattnar den? Men här är en Abrahams dotter som Satan har hållit bunden i arton år. Skulle hon inte få lösas från sin boja på sabbaten?

Dessa ord kom alla hans motståndare att skämmas, men folket gladde sig över allt det underbara som han gjorde.