Jag valkampanjade för Vänsterpartiet för första gången i mitt liv häromdagen. Någon kom fram: ”Man kan ju rösta på Örebropartiet.” Vad fan är Örebropartiet, tänkte jag. Jag hade precis hört namnet , men hjärnan vägrade placera det. Kanske PTSD:n, kanske bara att jag är på väg tillbaka ut i världen efter sex års utmattning, terapi, etc och inte hunnit ikapp allt.
Nu vet jag. DN har kört ett stort reportage. Flamman har grävt i finansieringen. Jag har sett om det på AVGÅ ALLA. Plötsligt är han överallt, Markus Allard, från ung vänsterstjärna till partiledare som vill ”rena nationen”.
Mathias Wåg, hans gamla vänsterkamrat, låter sorgsen i DN: ”det brakade iväg åt fel håll.” Chang Frick, mannen som byggde om honom till högerprofil, säger nästan ångerfullt: ”det är delvis mitt fel.” Och en snickare i Örebro, glad i bilden, säger ”honom vill jag ha” , trots att hans sambos morfar kallar Allard nazist.
Är det ett experiment eller en kollektiv psykos? Nej. Det är något enklare, och tråkigare.
Från Ung Vänster till ”gå över lik”
Allard uteslöts ur Ung Vänster och Vänsterpartiet 2014, efter att ha stöttat den våldsbejakande vänsterextrema Revolutionära fronten. Han grundade Örebropartiet samma år med orden att han ville ”föra vidare arbetarrörelsens ideal” -ett svar på att han menade att den som försöker göra verklig kamp inom V ”förr eller senare blir klippt”. Ironin skriver sig själv. (Flamman, ”Allard bildar eget parti”)
Några år senare plockades han upp av Chang Frick, högerprofilen bakom Nyheter Idag, som gav honom jobb och mediaträning. I dag är Örebropartiet, enligt Expos utredare Morgan Finnsiö, ett parti utan tvivel inom svensk ytterhöger ,etnonationalistiskt, med en ledare som sagt sig vara beredd att ”gå över lik” för storskalig återvandring och som på X hyllat El Salvadors auktoritära president Bukeles metoder mot kriminella. (Flamman, ”Techprofil ger miljoner till Örebropartiet”)
Det som förenar vänsterextremisten och nationalisten är inte ideologin. Det är metoden. Alltid en fiende. Alltid trappa upp.
Skådespelet
Allt är regisserat, men föraktet är äkta, det är därför det känns hotfullt och inte bara larvigt, säger Evelyn Schreiber, politisk redaktör på NA och ett av hans favorithatobjekt i DN. (’Det bästa Allard vet är om någon kallar honom ett hot mot demokratin.) En 26-årig statsvetarstudent blev utlagd på Allards sociala medier efter en kritisk krönika och ”stannade inne i flera dar” av rädsla för hetsade följare. (Samma DN)
Han filmar sina utbrott i fullmäktigesalen , men efter mötena, när alla andra gått hem, ställer han sig i talarstolen och spelar upp ilska för kameran. Han har aldrig skrivit en enda motion. Han har säkerhetsvakter i kommunhuset, för hoten han själv genererar.
Pengarna
Fem miljoner kronor från en enda person under 2025, 72 procent av partiets hela intäkter. Givaren: Daniel Berntsson, grundare av VPN-bolaget Mullvad, ett företag som bygger sitt varumärke på anonymitet och integritet. Han finansierar ett parti som vill ha fler övervakningskameror och möjlighet till hemlig avlyssning. Motiveringen: partiets ”motstånd mot korruption”. Till ett parti lett av en man som skrev ”Nu. Har. Det. Hänt. Grejer” när pengarna landade. (Flamman, ”Techprofil ger miljoner till Örebropartiet”)
Konsekvenserna märks redan hos givaren själv: en fjärdedel av Mullvads anställda har gått samman i intern protest. Flera, särskilt de med utländsk bakgrund, tar det personligt och överväger att säga upp sig. En källa säger rakt ut att donationen ”diskvalificerar Daniel som ledare”. Berntsson vägrar avgå. (Flamman, ”Intern kris på Mullvad: ’Drar ned företaget’”)
Bidragsfusket
Och så det som gör hela projektet till ren hyckleri. Allard har byggt sitt varumärke på att kalla andra ”parasiter” på skattepengar och krävt en ”slöseri-inkvisition” mot myndigheter. Men Flamman har grävt fram ungdomsförbundet LCU -som uppger sig ha 1 376 medlemmar, fler än Grön ungdom, och tagit emot 5,7 miljoner kronor i statsbidrag från MUCF sedan 2021.
Problemet: nästan ingen i något annat ungdomsförbund i landet, höger eller vänster, har hört talas om dem. Styrelsen består av tidigare politiska sekreterare åt Örebropartiet. Medlemssiffrorna för unga vuxna har kollapsat från 484 till 16 på sex år, utan förklaring. Nästan var tredje uppgiven medlem är under 18. På Flammans raka frågor om kopplingen till Allard svarar han: ”Hitta någon annan att gråta ut hos.” (Flamman, ”Det osynliga ungdomsförbundet”)
Den som byggt hela sin identitet på att andra fuskar med skattepengar sitter alltså själv mitt i ett nätverk som ser ut precis så.
Varför funkar det ändå?
Delar av hans appell är just politikerhatet , idén om att han är anti-etablissemang, att han ”ställer politikerna till svars”. Människor som känner sig svikna av systemet läser hans aggressivitet inte som skrämmande utan som mod. Det är svensk Trump-taktik i miniatyr -drain the swamp, vulgär stil, och uppenbarligen fungerande.
Nu satsar han på 12-procentsregeln för att ta sig in i riksdagen via valkretsen Örebro län – ingen har lyckats med det tidigare. Om det går ser vi honom snart skrika inte bara mot kommunpolitiker, utan också på riksdagspolitikena. Reality-tv, med skattepengar som insats.
Och SD? De hårdnar redan. Rickard Jomshofs Quisling-anklagelse mot Aftonbladets chefredaktör Anders Lindberg, hans bok om islam, hatiska dikter om muslimer på X, en busskampanj så aggressiv att chaufförer sjukskrev sig och som till slut fick plockas bort. SD visar sitt sanna jag igen! Tillbaka mot ”Bevara Sverige svenskt”, roten de en gång försökte tvätta bort under moderniseringens täckmantel. När de tappar mark till Allard och AFS på sin egen radikala flank, går de inte framåt mot något nytt. De går bakåt, till vad de alltid varit.