Jag har skrivit några insändare på sistone. Här är en av dem – om mitt jobb. Jag skrev den anonymt, men antar att det inte är anonymt längre. Att skriva anonymt kändes som en skyddsmur. Nu river jag den. Det här är min verklighet.
Det är inte klokt hur jag ältar arbetssituationen. Ibland känns det som om jag inte har pratat om annat på fem år. Hela situationen är förfärlig – lurendrejeri och orättvisa. Och jag? Jag känner mig förnedrad. Men det värsta är att ledningen vägrar lyssna. Det är som att skrika i ett tomt rum. Som om min röst inte räknas, som om min erfarenhet inte spelar någon roll. Och kanske ännu värre – som om de ser ner på mig på grund av allt jag har varit med om. Som om min historia gör mig mindre värd att lyssna på.
Men jag vet vad det här handlar om. När människor osynliggör dig, när de vägrar erkänna vad de har gjort fel, så är det ett maktspel. Och i det spelet är det lätt att börja tvivla på sig själv. Att börja undra: Är det mig det är fel på? Har jag överreagerat? Men jag vet sanningen. Och jag tänker inte låta dem tysta mig.
Så vad gör vi när vi inte blir lyssnade på? Vi skriver en insändare. Vi byter fack. Vi kopplar in rätt instanser. Jag har försökt resonera med Försäkringskassan. Men i slutändan är det bara jag som kan göra något åt det här.
Det är ändå mitt jobb. Ett jobb där jag aldrig fått någon rehabiliteringsplan. Det är inte rätt. Därför har jag skrivit till Diskrimineringsombudsmannen också.
En del kanske inte förstår varför detta är så viktigt. Men det är mitt jobb det handlar om. Och jag vill ha det tillbaka. Jag tänker inte tystna. Jag tänker kämpa – för mig själv och för alla andra som riskerar att hamna i samma situation.
Lämna ett svar