”Abba, Far! Allt är möjligt för dig. Ta den här bägaren ifrån mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.”

–Markus 14:36

Jag tror att någon bad för mig idag. För saker hände som jag inte tänkt. Och det blev bättre än jag någonsin kunde tro.

Motståndet som visade vägen

Två senaste veckorna har varit tunga. Jag ville backa. Lägga in backen så långt att jag nästan inte hittar ut – som Eva Dahlgren sjunger i nån av sina låtar.

Allt kändes värre än hemskt -och motståndet i kroppen var så starkt att det nästan vann.

Men jag stannade. Höll ut. Gick in i det jag helst ville fly ifrån.

Jag tänkte en sak -och gjorde en annan

Och sedan hände något märkligt. Jag öppnade mig för någon jag inte planerat att öppna mig för. Visade lite mer av vem jag är. Lite mer av varifrån jag kommer. Det kom tårar. Inte av svaghet, utan för att det kostar något att berätta det som kostat något. För att där jag var, var någonting ingen kan förstå. För det finns sådana platser. Ingen ser dörren dit. Den är osynlig, både in och ut. Det är skräck. Rädsla.

Det finns motstånd som berättar för oss vad vi behöver göra. Inte det vi vill. Utan det vi behöver. Och när vi gör det ändå -då händer något. Då rör vi oss framåt.

Jag tänkte en sak. Och såg mig göra motsatsen. Det är inte viljestyrt. Det är något annat. Något som håller en kvar när man vill fly.

Det blev bättre än jag kunnat hoppas

Är det Gud? Eller böner jag inte visste om? Kanske är det samma sak.

Dagen slutade med allsång och ett bord fullt av mat lagad med omsorg. Och en känsla av att något lättat.

Det räcker. Nej- det är mer än nog.