Det går att skriva ner minut för minut, dag för dag, år efter år. Men det som händer inuti kan ändå aldrig fångas av papper och bläck.
Nu, idag, efter alla dessa år, går det att se tillbaka på ett annat sätt. Om tiden läker sår låter jag vara osagt. Men tiden som går ger oss distans. Och vi behöver det till sånt som varit svårt.
Det kommer alltid vara ett mysterium för mig. Och du ska veta det, att när allt rasar är du ensam. Man kan titta på dig och beskriva vad man ser. Men fullt ut förstå kan du bara själv. Och det kan vara okej om du inte förstår. (Det gör du inte.) Du har kanske inget annat val, än att inte kunna förstå.
Jag blir lite chockad när jag läser. Ni skrev noggranna anteckningar. Minut för minut. Dag för dag. Månad efter månad. År. När det var som värst.
Men jag kan tala om för er vad ni inte kunde skriva ner: hur er medicin fick mig att må fruktansvärt.
Den rev upp en rastlöshet från helvetet.
Jag gick korridoren upp och ner som ett instängt, sårat djur. Natt som dag. Jag kunde inte sitta still. Det kröp i mig. Och den där medicinen hjälpte mig inte. Det förstod ni till slut ändå, fast det inte gick att kommunicera med mig.
Vissa saker snappade ni upp, om det helvete jag gick igenom. Men ni var också snabba med att feldiagnostisera mig. Det var visst vanligt, har jag läst sedan. Med människor som burit på samma slags erfarenheter som jag.
Ni började gräva i min familjehistoria lite grann. Genom att besöka min familj. Ställde massor med frågor. Men inget av det jag bar på kom fram. Jag hade ju själv bara huvudet fullt av bortträngningar.
Ni testade allt på mig. Hela mangleriet. Ni manglade mig som ett lakan. Tittade på hur jag vek mig.
Jag visste så lite om allt det där. Och ni tyckte det var en grej, just detta, att jag tidigare aldrig någonsin mått dåligt. Att jag var helt normal! HERREGUD. Hur var det möjligt?
Jag kom,således, ändå ur denna katastrof, och ut ur det genom att helt enkelt ha doppat mig i det helt och hållet! Ett jävla dopp i helvetes eldar!!! Klart att jag aldrig blev densamma mer.
Jag kunde lyssna på Carola när jag var barn. Herreys. Rick Astley. Eurythmics. Madonna. Pernilla Wahlgren 😂. Lilli & Sussi. Trevlig pop.
Väl hemma efter denna bisarra upplevelse, var det bara Kurt Cobain i mina öron. Snöyra. Jag gick med hans skrik i mina hörlurar. Så obeskrivligt vackert. Så rått. Så äkta.
Matade vinterfåglarna med flera kilo frön. Musikstilen förändrades för alltid. Den glada popen var för alltid ett minne blott.
Jag har ingen lust att dela det rätta ordet. På vad det var. (Men det har med dissociation att göra.) Än i denna dag är det svårt. Trots alla år som gått är accepterandet av det obegripliga en svår konst.
Dom sa jag var ett blödande sår, det rann ur oavbrutet.
Från Carola till Cobain, från smärta till sång, allt rinner ihop här, i ett guldskimrande barr och en ton som aldrig tystnar.
