När lojalitet inte räcker
I februarinumret av Syndikalisten 2025 publicerades min berättelse om hur både arbetsköparen och facket svek mig när jag som undersköterska blev sjuk av utmattning. Jag kämpade för att få komma tillbaka till ett värdigt arbetsliv, men möttes istället av manipulation, maktspel och tystnad. Någon rehabiliteringsplan hade heller aldrig upprättats till mig. Inte heller hos Försäkringskassan fanns någon rehabiliteringsplan upprättat.
Att bli lämnad ensam i motvind
När Kommunal och arbetsköparen svek mig och gick bakom min rygg, bytte jag fack till Syndikalisterna. Det blev smärtsamt tydligt, både hos Kommunal och arbetsköparen, hur lite värde ens hälsa och framtid har i ett system där produktionen alltid går först. Dessutom hur man faktiskt sparkade på någon som redan låg ner. Att det jag tvingades till att göra var under min början av utmattning då jag i det, mådde sämst.
Vägen till motstånd och gemenskap
Så började den mödosamma resan att resa sig igen. Det här har tagit år – både behandling, men också ständiga vädjanden om att få komma tillbaka till min tjänst som undersköterska – men där jag mötts av totalt kalla handen.
Men i mitt nya fack, där vi inte är så många till antalet, finns däremot så mycket av det Kommunal saknade! Här fanns styrkan, solidariteten och viljan att fortsätta kämpa, inte bara för mig själv utan för alla som drabbas av samma strukturer.
Och här finns verkligen ingen som går bakom min rygg med chefen. När chefen försökte även denna gång göra just det, markerade Syndikalisterna direkt: ”Vi jobbar inte på det sättet.”
Kommunal däremot? De informerade mig aldrig ens om att de hade möten med chefen utan mig. De smög bakom ryggen, och tillsammans genomförde de en uppgörelse där jag tvingades skriva på en anställning som städare – under hot om uppsägning. Ett påtvingat byte av yrke, som efter ett år sänkte min lön med nästan 3000 kronor.
När jag konfronterade Kommunal nekade de till allt. Trots att jag själv satt i rummet då chefen och Kommunal skrev upp en mängd möten, som jag sedan aldrig blev kallad till.
Just nu, när jag följer världspolitiken, känner jag igen känslan alltför väl. När USA och Ryssland försöker bestämma Ukrainas framtid – utan att ens bjuda in Ukrainas president Zelensky till bordet.Förnedringen.Att behandlas som om man vore dum i huvudet. Den känslan vet jag exakt hur den smakar.
En påminnelse till dig som kämpar
Jag hoppas att min artikel kan ge kraft till andra som också blivit svikna av systemet. Till dig som är mitt i stormen vill jag säga:
Vi är många. Vi ger oss inte
Läs min artikel i Syndikalisten här
Fler texter om min arbetskamp
Vill du läsa mer om min kamp för rättvisa på jobbet?
