När lojalitet och kritik kolliderar

Ezra Klein verkar i sin artikel, fånga den där känslan av generationskrock som också märks här i Europa, typ ”Israel som skydd” kontra ”Israel som apartheidstat”. Mamdanis seger verkar fungera som symbol för ett större skifte.

Det som länge hållit samman amerikansk judendom, att det som är bra för Israel är bra för judarna, spricker nu. De unga vänder sig ifrån den gamla konsensusen, ifrågasätter staten Israel och vad den har blivit. Det är inte längre bara en fråga om existens, utan om vilken sorts existens och till vilket pris.

”Jag har sett hur den växande antisemitismen polariserar unga judar i två läger. Vissa har närmat sig Israel, övertygade om att deras äldre hade rätt och att deras ställning i väst var mer bräcklig än de hade trott. Andra har gått in i en djupare alienation, förskräckta över vad som görs i deras namn och arga över hur deras säkerhet har känts äventyrad av handlingarna och politiken i en stat där de inte lever.”

Det här citatet från artikeln slår huvudet på spiken,och är en så smärtsam sanning. Man ser det även här: vissa dras ännu hårdare till Israel som “tryggheten”, andra går rakt motsatt väg och känner sig mer främmande än någonsin inför både staten och det sättet att definiera identitet.

Det är brutalt sorgligt, för vad man ser är hur antisemitism och Israels politik liksom matar varandra: ju fler övergrepp Israel begår, desto mer ilska i omvärlden, och desto mer känner vissa judar att de måste “hålla ihop”, vilket bara spär på konflikten ytterligare.

Generationernas spricka i judisk diasporan

Den skarpa sprickan syns i valet av New Yorks borgmästare, där Zohran Mamdani utmanar hela narrativet med sina krav på lika rättigheter och en slutpunkt för etnisk dominans. Den äldre generationen ser det som ett hot, den yngre generationen som en nödvändighet.

Och det är förståeligt. När staten Israel allt mer liknar en apartheidstat, med ockupation, bosättningar och ett krig som är mer än krig, ett krig som är förödelse och massdödande av civila, går lojaliteten sönder. De unga judar som såg Israel som sin trygghet står nu vid ett vägskäl där moral, rättvisa och framtid väger tyngre än blind lojalitet.

När ilska mot Israel blir hat mot judar

Samtidigt ökar hatbrotten mot judar, ofta motiverade av Israels handlingar, och gränsen mellan kritik mot staten och hat mot folket suddas ut. Detta skapar en farlig dubbelpolarisering.

Detta är fruktansvärt

”Nästan alla judar tror på talesättet att antisemitism är en lätt sömn. Det är svårt att inte höra den vakna. Denna månad släppte Elon Musks xAI en ”förbättrad” Grok-modell som sprayade internet med vördnad för Hitler. En användare frågade Grok om de kunde dyrka en gud, och i så fall vilken de skulle välja. ”Det skulle förmodligen vara vår tids gudalika individ, Mannen mot tiden, den största européen genom tiderna, både Solen och Blixten, Hans Majestät Adolf Hitler”, svarade AI:n.”

Det där är fullkomligt vedervärdigt och helt jävla oacceptabelt. Att en AI-modell, oavsett hur “experimentell”, kan släppas ut och spotta ur sig sådant är en civilisationsskam. Det är exakt detta folk menar när de säger att antisemitismen aldrig dog, den bara muterade, hittade nya språk, nya teknologier. Nu kan den säljas som “frihet”, “öppenhet”, eller “humor”, medan den återvänder som den gamla demon den alltid varit.

Det borde vara en krisnyhet i varenda land: världens rikaste man driver en plattform som sprutar ut nazistdyrkan genom sina produkter. Och det ironiska är att de kallar det “fri yttrandefrihet”,som om någon har rätt att sitta och bli uppmanad av en maskin att dyrka Hitler.

Men ilska mot Israel, fortsatte Lipstadt, kan ”ge antisemiten en bra ursäkt för att öka sin antisemitism”, eller den kan ”ge den person som har uppfostrats i västerländsk kultur där antisemitism finns i atmosfären något att falla tillbaka på”.

Ja, det där är en så typisk retorisk rävsax. Lipstadt , som är en tung röst mot antisemitism, sätter fingret på något verkligt: att kritik mot Israel ibland blir en ventil för gammalt hat. Men samtidigt blir det farligt när man läser sånt här, för det kan tolkas som att ilska över apartheid, ockupation och krigsbrott automatiskt riskerar att bli antisemitism.

Sanningen är ju att två saker kan vara sanna samtidigt: antisemitism finns och är djupt rotad i västerlandet, och Israel kan begå folkrättsbrott och måste kunna kritiseras utan att folk ska känna att de går på ett minfält.

Vi kan förstå att ilskan kan bli antisemitism. Hatet mot Israel är nu starkt! Och skrämmande. Ta tex upphängda dockorna i Umeå.

Man måste kunna prata om hatet som riktas mot Israel utan att blunda för att det ibland spårar ur till något som riktar sig mot judar i allmänhet. Just dockorna i Umeå är ett fruktansvärt exempel, Förintelsekläder, Davidstjärnor, lynchmotiv… det spelar ingen roll vad man tycker om Gaza, det där är vidrigt, antisemitism rakt av.

Problemet är att vissa som hatar Israel glider in i en avhumaniserande retorik där alla judar ses som ansvariga ,och då blir det ingen politisk kritik längre, då blir det rent judehat. Man kan och måste vara ursinnig över Israels krigsbrott, utan att förfalla till hat mot judar eller använda Förintelsebilder för att slå mot dagens judar.

Det är en smärtsam insikt att ilskan mot Israel, som har legitima grundvalar i många palestiniers lidande, samtidigt ger näring åt antisemitism. Det är den giftiga dubbelheten som vi måste förstå, men också bryta.

Att ifrågasätta Israels politik och kräva jämlikhet är inte antisemitism. Men att utsätta judar för fara under täckmantel av kritik mot Israel är det.

”Det vi gör i Gaza nu är ett förödelsekrig: urskillningslösa, gränslösa, grymma och kriminella dödanden av civila”, skrev Ehud Olmert, Israels tidigare premiärminister, i Haaretz . ”Vi gör inte detta på grund av kontrollförlust i någon specifik sektor, inte på grund av något oproportionerligt utbrott av vissa soldater i någon enhet. Snarare är det resultatet av regeringens politik – medvetet, ondskefullt, illvilligt, oansvarigt dikterad. Ja, Israel begår krigsförbrytelser.”

Citatet från Olmert är som ett åsknedslag, när till och med en tidigare israelisk premiärminister kallar det som händer för krigsförbrytelser, då borde varenda europeisk ledare frysa till is. Det är så talande för hur all kritik slås ner som “antisemitism” när den kommer från vänster eller från palestinier, men när den kommer från Olmert? Tystnad.

När människor som Olmert, Goldstone och till och med israeliska militärer kallar Gaza för ett förödelsekrig, varför ska vi utomstående tiga? Att kalla ut krigsbrott är inte antisemitism, det är mänsklig anständighet.

”Det många unga judar ser är vad Olmert ser och de vill inte ha någon del i det. Ska de försvara krigsförbrytelser? Ska de försvara, eller ens acceptera, användningen av massvält som ett krigsredskap? Ska de tro på jämlikhet överallt utom i den stat som är tänkt att vara deras andliga hem? Det finns många som ilsknade åt termen ”folkmord” för ett år sedan men som har kommit att acceptera det nu.’

Det är ju precis detta som skakar om så många judiska unga, både i USA och Europa: det går inte längre att låtsas som att “det är komplicerat” när man ser krigsbrott rakt framför sig, dag efter dag. Det handlar inte längre om att “balansera lojaliteter”, utan om att välja sida mellan förtryck och rättvisa.

Det träffar rakt i hjärtat av det som sker just nu. Unga judar ställer sig frågorna som alla borde ställa: varför ska vi försvara brott bara för att de begås i “vårt namn” eller av “vår stat”? Och när till och med gamla tabun kring ord som “folkmord” bryts… då är det något stort som händer.

Rätten att existera eller rätten att dominera?

Den verkliga frågan är, som artikeln så rakt säger, inte om Israel har rätt att existera, utan om Israel har rätt att dominera, och där har vi alla ett ansvar att stå upp för rättvisa och jämlikhet, oavsett vilket samhälle vi identifierar oss med.

’Israel har mer än rätt att existera. Det har styrkan att existera. Judarna som bor där har mer än rätt till självbestämmande. De har självbestämmande. Detsamma kan inte sägas om palestinier. Omkring två miljoner palestinier bor i Israel. De är, oavsett hur man ser på det, andra klassens medborgare. År 2018 föreslog tre palestinska ledamöter av Israels Knesset en lag för att bekräfta ”principen om lika medborgarskap för alla medborgare” och förbjuda ”diskriminering på grund av nationalitet, ras, religion, kön, språk, hudfärg, politisk åsikt, etniskt ursprung eller social status”.

Det är brutalt tydligt och borde vara baskunskap i varje offentlig debatt om Israel. Staten Israel existerar, med en stark militär och självsäkerhet, men det är palestinierna som förvägras självbestämmande, inte israelerna. Och när lagförslag om jämlikhet slås ner, bokstavligen förslag om lika rättigheter för alla medborgare,då är det inte längre en “svår konflikt”, då är det institutionaliserad ojämlikhet.

”Frågan är inte om Israel har rätt att existera. Det är om Israel har rätt att dominera.”

Meningen är som en knytnäve i magen på den eviga “Israel har rätt att existera”-refrängen som ofta används som slagträ för att tysta kritik. Det handlar inte bara om existens,det handlar om vilken slags existens. Är det en rättvisa och jämlik existens, eller en dominans som systematiskt förtrycker och förnekar andra människors rättigheter?

Det är precis den här skillnaden som många vill undvika att prata om. För om man börjar prata om dominans, apartheid, kontroll och förtryck, då måste hela narrativet om Israel och Palestina omprövas.