Kajsa Ekis Ekman. Här träffar hon rätt ändå. Hon skriver i Dalademokraten: Showan Shattak straffas för att han säger sanningen
Det är när Showan Shattak i direktsänd tv ställer den enkla men livsfarliga frågan, om Sveriges regering skickar 295 miljoner kronor till en terrorstämplad jihadistisk regim i Syrien, som Ekis Ekman berättar om. Hon skriver att Shattak stod i direktsändning i tv och sa till den moderate ministern Carl-Oskar Bohlin:
”Är du med på att din regering kommer att skicka 295 miljoner kronor till al-Qaida i Syrien? Att stödja terrorism! Du nämner Hamas – skojar du mannen? Al-Qaida – är vi överens om vilken organisation det är?”
SKOJAR DU MANNEN? Just den meningen tycks ha blivit episk . Såg frågan på en bild i en demonstration . Stora röda bokstäver på ett plakat.
Om det så innebär att man stoppar miljontals kronor i fickorna på en diktators familj. Det gör ingenting! Dom verkar inte förstå den massiva kritik som dom får. Dom har ju fått skicka hem 18 somalier! (Eller hur blev det med det?) Halleluja.
Ekot har avslöjat att Sverige styrde om 100 miljoner kronor ur biståndsbudgeten till bland annat projekt nära den somaliska premiärministern, i utbyte mot att Somalia tar tillbaka tvångsutvisade medborgare. Somalia är rankat som världens näst mest korrupta land, enligt Transparency Internationals index 2024.
Svenska kyrkan protesterar mot Tidöpartierna
Kyrkan kommer jag att tänka på. Den är mycket kritisk till den här känslokalla migrationspolitiken. Och det känns bra att säga det. Det känns bra att Kyrkan är det! Kyrkan är varken ”vänster” eller ”höger”. Kyrkan tänker närmast på en annan person som satte sig upp mot makten. Nämligen Jesus. Han korsfäste dom pga han hotade den rådande makten.
Se mer hur kyrkan ser på regeringens hårda migrationspolitik, och hur det svär mot det kristna budskapet.
När frågan blir farligare än svaret
Tillbaka till Showan Shattak.
Han säger det alla vet, men få vågar uttala:att det här handlar om al-Qaida, inte om någon neutral ”stabiliseringsinsats”.
I stället för ett sakligt bemötande blir det nervositet.
Programledaren byter spår. Ministern vickar, ler stelt, talar om annat.
Och till slut: fokus flyttas helt från pengarna, mottagaren och ansvaret, till personen Showan Shattak (!)
Har han betalat medlemsavgiften? (Det har han nog, men han verkar inte vara välkommen tillbaka till Vänsterpartiet? Varför då?)
Är han för hård i tonen?
Är hans språk acceptabelt?
Blah, blah, blah
Det här är ett klassiskt maktgrepp. När politiken inte går att försvara, angrip budbäraren.
295 miljoner som ingen vill tala om
Det mest avslöjande är inte att Carl-Oskar Bohlin inte svarar. Det är vad han väljer att tala om i stället.
Inte de kurder, kristna och alawiter som förföljs.
Inte det faktum att mottagaren har rötter i al-Qaida.
Inte hur Sverige kan försvara att skattemedel går till en terrorstämplad rörelse.
Nej. Offret blir i stället moderata politiker som blivit utskällda på gatan.
Protester kallas ”element”.
Civilsamhället misstänkliggörs.
Allt, utom svar på frågan.
När ärlighet blivit ett hot
Kajsa Ekis Ekman sätter fingret på något större än ett tv-bråk. Hon beskriver ett politiskt klimat där ärlighet uppfattas som farlig, där klarspråk är ett regelbrott.
Anders Lindberg (Aftonbladet) skrev också nyligen in det här. Även han efterlyser ärligheten. Från Att slå skallen i spegeln gör Åkesson mer folklig
Jag tror att äkthet är underskattat i dagens politik. Partierna riskminimerar, polerar ytor och tvättar ur alla skarpa färger tills det blir outhärdligt tråkigt. Kul idéer och kreativitet mals sönder i rädsla för att något ska slå fel.
Partierna tänker för mycket – och känner för lite. Till slut går de inte att skilja från tapeten de står framför. Se bara på Centerpartiets och Liberalernas alla partiledarbyten på senare år. Namnen växlar, tomheten består.
Eller den tillrättalagda kommunikationen från Socialdemokraterna, där ingen får bli arg.
Det finns självfallet undantag. Som när Ebba Busch nyligen kallade regeringen ”Busch-administrationen” på CNN. Något mer exempel kommer jag inte på.
Jag tänker att det finns något här att lära sig för övriga partier. Sluta vara så rädda. Släpp loss lite, tyck saker för att ni tycker dem, inte för att någon opinionsmätning visat att radhusägare i Nacka gillar förslagen.
Äkthet äter ”regeringsduglighet” till frukost i vår nya politiska värld.
Strax efter ”ansvar”.
Det fanns en tid när politiker åtminstone försökte svara på frågor.
I dag tränas de i att undvika dem. Resultatet är ett tomrum.
Och i det tomrummet kliver högerpopulister fram och utger sig för att vara de enda som ”vågar säga sanningen”.
När en vänsterpolitiker faktiskt gör det, då ska han tystas. Inte av högern, utan av sitt eget parti! Ironin. Jag begriper det inte. Vänsterpartiet får faktiskt ta och förklara sig.
Ansvariga ministrar vägrar svara, och när den som ställer frågan straffas, då har det gått för långt.
