Ända sedan det hände har jag önskat att jag kunnat skriva om det. Det är värt att berätta om.
Om det inte vore så skamligt.

Men skammen har lagt sig. Terapi har gjort sitt.
Ändå – att se tillbaka är som att tömma mig på all energi.
Det finns en förlamning i att minnas.
Eller att låta dina ögon läsa om det.

Jag vet inte var i helvete jag ska börja. Hur jag ska orka hålla tråden.
Och igen – att tänka på det gör mig helt utsugen på kraft.

Häromdagen var jag tvungen att gå in till city.
Början av augusti. Solen fällde sina strålar.
Tidig morgon, luften lite kylig.
Den värsta värmeböljan hade åskan tagit, som brukligt.

Jag kom på mig själv med att gå där och tänka på det jag aldrig orkat tänka på.
Hur är det möjligt, tänkte jag. Betyder det att jag är redo att berätta nu?

Jag mindes hur alla som brydde sig inom vårdapparaten ville lyssna.
Flockades runt mig. Gav mig år.
Oändligt tålamod.

Men kärnan av mig hade gömt sig. Ingenting lockade ut den.
Jag tänker att de måste ha tröttnat till slut.