Politik · Opinion · April 2026

Jag glömmer aldrig den där presskonferensen. Stefan Löfven och Annie Lööf, sida vid sida, överlyckliga. Dom skulle släppa fram marknadshyror. Det var ett svek mot allt S en gång stod för, och mot oss som fortfarande trodde på det.

Tomma tunnor skramlar mest, minns ni det?

Det skrevs ledare efter ledare. Från allt och alla. DN, Aftonbladet , Expressen. Nooshi Dadgostar var bara en besvärlig röst från vänsterkanten som ingen behövde ta på allvar. ”Tomma tunnor skramlar mest.” Sedan fällde hon Löfven. Den där klyschan kommer inte kunna användas på Nooshi Dadgostar det här valet. Absolut ingen ledarskribent vill idag bli påminda om sin självsäkerhet i deras analyser.

Hon hade sagt att hon skulle göra det. Hon gjorde det. En gång. Till skillnad från Sverigedemokraterna som hotat att fälla regeringen minst tre gånger utan att följa upp, Nooshi sa det bara en gång, och hon menade det. Ingen vargen kommer, här.

Det var inte ett spel.

Det var en demonstration av vad politik faktiskt kan vara: att hålla vad man lovar.

Cool Nooshi

Jag kommer heller aldrig glömma hur cool Nooshi Dadgostar var på presskonferensen sedan. Lugn. Och det retade gallfeber på journalisten som ställde frågorna. Ju lugnare Nooshi var, desto ilsknare var journalisten.

Förutom dessa minnesvärda ögonblick, kan jag berätta vad som fick mig, som var med i unga örnar som barn, som sade Olof Palme före mamma och pappa, som älskade denne Olof Palme som vore han en rockstjärna, och det var han ju på sätt och vis, att falla som en fura för Nooshi Dadgostar.

När Vänsterpartiet sa nej till Ulf Kristersson

Det var talet hon höll när hon förklarade varför Vänsterpartiet sa nej till Ulf Kristersson som statsminister. Det var nämligen Palmeklass på det talet rätt igenom.

Från någon som satt klistrad framför TV som barn, och följde alla Palmes debatter (tja, jag var nog ett säreget barn) tro mig, jag vet när jag hör Palme i ett tal. När jag ser ett. Och här var det. Det var både en bubblande glädje höra Nooshi Dadgostar i ett Palme-likt tal, ja, ett tal självaste Palme själv hade kunnat hållit en dag som denna. Men det var också en sorg. För det var så längesedan en sådan röst hördes.

För vem bildades egentligen S?

Jag är arbetarklass. S bildades för oss. Men partiet har rört sig långt bort, mot mittenväljare, mot Centerpartiet, mot en politik som inte längre känns igen av dem partiet en gång representerade.

Det känns för jävligt. För här har vi Vänsterpartiet, ett parti som faktiskt säger sig vara på min sida.

Och Nooshi Dadgostar kunde tex hyresfrågan, som hon fällde Stefan Löfven för, på sina fem fingrar. Vi lärde känna Nooshi mer, och förstod att hon varit närmare aktivist i frågan om hyror. Nooshi agerade efter sin kompetens och ryggrad.

Oisín Cantwells artikel

Inrikespolitiske kommentatorn Oisín Cantwell skriver i Aftonbladet i Nooshi Dadgostar spelar högt att medan en socialdemokrat kan vakna kallsvettig av skräck mitt i natten, äter högern popcorn och ser framför sig en valrörelse där den rödgröna oppositionen förlorar sig i inbördes strider.

Det är en träffande bild. Men den förutsätter att S väljer fel. Och det valet är faktiskt upp till S, inte till Nooshi.

Nooshi förstör allt, och bra är det

Eftersom jag är tillbaka på X, i denna valrörelse, som med all säkerhet kommer bli värre och värre, såg jag att Annika Strandhäll (S) i kommentarer till Ida Gabrielsson, vänsterpartiets ekonomiska talesperson, att V inte tänker på sina väljare. Men det är precis tvärtom. Det är V som tänker på mig. Det är S som hellre vänder sig mot mitten och hoppas att jag följer med på köpet.

S:s strategi är densamma som alltid: gå på val på egen politik, hålla mittenväljarna på gott humör, och hoppas att vänsterröster ändå ramlar in av gammal vana. Men den vanan har S slitit sönder, gång på gång.

Tidös kannibalism

Tidökoalitionen äter sig själv. SD är nu större än M. Ulf Kristersson lovar Jimmie Åkesson tunga ministerposter inom migrationen. Ebba Busch inser att hon är nummer tre i ett sällskap där hon trodde sig vara nummeyr två. Simona Mohamsson och Liberalerna kramar SD och hamnar på 2,2 procent i mätningarna. Det är kannibalism. Och den oppositionen vinner inte på det.

För att vinna behöver S vänsterröster. Hur? Inte genom att behandla V som en besvärlig granne man helst vill slippa.

För att Tidö ska vinna behöver dom också vänsterröster. Lycka till med det.

Getingboet försvinner inte

Magdalena Andersson vill inte röra i getingboet. Vinster i välfärden, bostadspolitiken, de stigande klyftorna, hon låtsas som att det inte finns.

Men det försvinner inte för att man blundar. Och det kommer flyga ettriga bin överallt.

V:s kongress i Örebro klubbar nu en linje som Dadgostar drivit i år: inga ministerposter, inget stöd. Det är tydligt. Det är ärligt.

Och om S ändå väljer att dra in C i ett projekt som luktar Tidö-lite, ja, då är det inte V:s fel när det faller.

S innehar rollen som oppositionsledare. Det är ett ansvar. Gör något med det. Tyvärr tror jag det är försent nu. Magdalena vill gå på val på egen politik. Vad än för problem hon har att handskas med, tänker hon ta det sedan, efter resultatet är klart.

Vår erfarenhet är att S alltid väljer C. Det är allt jag säger.

Men absolut ingen kommer använda tomma klichéer om Nooshi den här gången.

Hon spelar inte ett tomt spel.

Bollen ligger hos S.

Släpp in oss. Eller glöm allt.