Jag satt på en föreläsning idag. En präst talade om Paulus i nästan tre timmar. Han hette Christer Glad. Jag kände hans bror, Håkan , han finns tyvärr inte längre ibland oss. Det gjorde föreläsningen märkligt levande. Som om historien inte bara handlade om en man som levde för två tusen år sedan, utan om oss, här och nu.
Jag tänkte flera gånger på Håkan under föreläsningen. Bilder kom, sådana som bara gamla minnen kan frammana,korta möten, längre möten,ord som stannat kvar.
Han var stilig, nästan självlysande på sitt sätt. Brann för naturen, djuren, miljön. Vegetarian. Det fanns något stilla radikalt i honom, ett slags mild envishet.
När prästen talade om Paulus, började något röra sig inom mig.
Jag är ju född på Stefans dag, Annandag jul, och plötsligt fick jag lära mig av prästen , att Paulus, eller Saul som han då hette, stod där när Stefanos stenades till döds. Han vaktade männens mantlar medan de kastade stenarna.
Stefanos var den första kristna martyren, den första som dog för sin tro. Han hade vågat säga det förbjudna: att Guds närvaro inte längre var bunden till templet, utan levde i människors hjärtan. Det var för mycket för makten.
Han blev ett helgon för att han höll fast vid sin tro till sista andetaget, inte genom våld, utan genom förlåtelse. När stenarna träffade honom bad han att Gud skulle förlåta dem som dödade honom.
Att vara född på hans dag har jag aldrig tänkt särskilt mycket på. Jag tänkte dock på det när jag satt på min födelsedag på en mässa och prästen predikade om Stefanos . Det var intressant höra om honom. Och idag kändes det nästan symboliskt. Som om hans historia, och Paulus närvaro i den, hade väntat på att bli hörda just av mig.
Några dagar senare i berättelsen rider Saul mot Damaskus. Han är fortfarande förföljaren, den övertygade. Han tror han gör rätt, tror han försvarar Gud genom att tysta dem som tror på Jesus.
Men mitt på vägen brister världen upp i ljus. Ett bländande sken, en röst som säger: ”Saul, Saul, varför förföljer du mig?”
Han faller till marken, slår upp ögonen, och ser ingenting. Blindheten blir hans första riktiga seende. Tre dagar varar mörkret, innan någon lägger händerna på honom och hans syn återvänder. Men världen är inte densamma längre. Han är inte densamme.
Från Saulus till Paulus. Från makt till ödmjukhet. Från lagens bokstav till hjärtats tro.
Det är en berättelse om hur ljuset kan bryta igenom där viljan varit hårdast. Hur en människa kan falla och ändå resa sig, men som någon helt annan.
Jag tänker ibland att man inte behöver ett ljus från himlen för att förstå Paulus.
Jag reste också till en ny stad, för att börja om, läsa till undersköterska, tro att jag visste vart jag var på väg. En ung brådmogen 19-åring. Men jag föll. Inte från en häst, men från mig själv. Herregud vad jag föll på ett sätt jag inte trodde en människa kunde falla. Jag var på sätt och vis också blind. Inte på ögonen. Men på något annat.
Mitt mörker varade inte tre dagar utan två till tre år. Och när ljuset till slut kom, var det ett annat slags ljus, dovt, mänskligt, inte triumferande. Jag skämdes mycket. Men Gud hjälpte mig genom min överläkare,någonting hon själv bröt läkarkoden och berättade. Han hade sagt: ”Du kan hjälpa, Marlene”.Och Gud vet, att det gjorde hon. Livet är märkligt.
Jag var inte densamma längre. Det går inte att vara det, när man en gång gått sönder på riktigt.
Prästen sa något som fastnade: att Paulus menade att man inte skulle skryta, men om man nu ändå gjorde det, skulle man göra det ordentligt.
Så Paulus skröt, inte om rikedom eller ära, utan om lidandet. Om att ha fängslats, slagits, hungrat, och hållit fast vid tron ändå. Det var hans skryt, hans svaghet.
Det föll in i bilden av Messias som Paulus bar med sig: inte en kung i guld, utan en fattig man från landet. En som tvättade andras fötter och talade om kärlek som kraft, inte känsla.
Det stoiska idealet från Grekland fanns där i bakgrunden, modet att uthärda, att stå fast. Men Paulus vände det till något mjukare: styrkan i att erkänna sin bräcklighet.att stå fast när världen gungar.
Men den filosofin kom ur ett folk som trodde på många gudar, gudar med mänskliga nycker.
Filosoferna började därför söka något större än deras gräl,en ordning bakom allting, en ande, ett logos.
När Paulus senare predikade i Aten talade han just till dem, till de som längtade efter något mer än slump och makt. Han tog deras språk om logos, förnuft och natur, och gav det en kropp: Ordet blev kött.
Det grekerna anat som kraft, kallade han Kristus.
Prästen pratade om gudsfruktare ,människor som inte var judar, men som drogs till den judiska tron och sederna. De bad i synagogan, trodde på en Gud, men var inte helt del av förbundet.
Paulus såg dem. Han förstod att deras längtan var äkta. När han sedan började predika, sa han att evangeliet var för alla ,också för dem. Det var ett radikalt steg, och det gjorde honom både älskad och hatad .
Gudsfruktarna fanns överallt inte bara i Grekland.
Människor som redan vänt sig bort från avgudarna och börjat ana att det fanns något större, en enda Gud.
Det var till dem Paulus talade. Han såg deras längtan och sa att de var välkomna utan att först bli något annat. De behövde inte omskära sig, inte klä sig på visst sätt, inte följa ritualerna. Tron, kärleken och nåden räckte.
Petrus och Paulus stod båda nära Jesus, men de kom från helt olika håll.
Petrus var den enkla fiskaren, rotad i den judiska traditionen, lojal mot lagen och vanorna.
Paulus var den lärde, världsresande romaren som ville slita upp gränserna och låta tron andas fritt.
När Paulus sa att även hedningarna kunde följa Jesus utan att följa Mose lag, blev det konflikt. Petrus tyckte att de åtminstone skulle hålla på vissa renhetsregler.
De grälade öppet, Paulus berättar det själv i sitt brev till galaterna. Det är nästan komiskt hur ärligt han skriver det: ”Jag gick emot honom, ansikte mot ansikte.”
Men i längden blev deras olikhet en styrka. Den ena stod för rötterna, den andra för rörelsen framåt.
Kanske är det så tron överlever, genom att två envisa människor drar åt olika håll och ändå vägrar ge upp varandra.
När Paulus reste genom Grekland var mycket redan förlorat. Romarna hade förstört Aten, handeln låg nere, gatorna bar spår av imperiets tyngd. Ändå fanns filosofin kvar, som ett eko i luften, idéerna om rätt, sanning, och livets mening.
Samma sak i Korinth, den stad som romarna en gång slagit sönder men byggt upp igen som en marknadsplats för allt och alla. Där fanns rikedom, prostitution, makt, men också en hunger efter något mer.
Det var i de ruinerna Paulus rörde sig, predikade, skrev. Han vandrade inte genom triumfbågar utan genom spillror, och talade om kärlekens kraft till människor som sett imperiets tomhet.
Prästen berättade att Paulus skrev inte sina brev själv. Han hade varken råd med papyrus eller bläck, och kanske inte ens den skickligheten. Men han kunde läsa, och orden fanns i honom.
När han kom till en ny stad sökte han upp någon som kunde skriva. Där, bland buller och damm, satt de tillsammans, Paulus berättade, talade med den glöd han bar, och skrivaren förde ner allt på papper.
Så spreds hans röst, inte genom rikedom eller tryckpressar, utan genom människors vilja att bevara hans ord.
Det sista man vet om Paulus är höljt i dimma. Han fängslades i Rom under kejsar Nero, den tid då kristna kastades till lejonen och brändes som facklor.
Inga vittnen berättar hur det slutade, men traditionen säger att han halshöggs, romersk medborgare som han var, skonad från korsfästelse.
Sedan blev det tyst.
Men tystnaden är kanske det mest talande: hans röst fanns redan överallt, i breven, i berättelserna, i den tanke som ännu rör sig mellan tro och tvivel. Breven han skrev till Korinth trodde han nog inte skulle läsas i århundraden i en kyrka på Frösön.
När jag satt där i kyrkan idag, och prästen talade, tänkte jag att det är så historien överlever, inte i sten utan i röster.
Jag tänkte på Håkan, på Paulus, på Stefanos.
Alla olika, men bundna av samma tråd: att stå kvar i något man tror på, även när världen säger emot.
Jag vet hur det känns att falla, att tappa sikten och ändå resa sig som någon annan.
Och kanske är det just det Paulus försöker säga oss fortfarande:
Att ljuset inte alltid kommer för att blända, utan för att visa vägen tillbaka.
Prästen berättade att Paulus till slut släpptes ur fängelset eftersom han var romersk medborgare. Så gjorde Rom, sina egna skyddade de. Även om dom inte gillade Paulus. Han var romersk medborgare och dom togs hand om . Punkt.
Det fick mig att tänka på hur vi behandlar våra medborgare idag. Hur makten fortfarande skiljer mellan människor, vem som räknas och vem som inte gör det.
Romarna var inga vänner av judarna. De ville att alla skulle tillbe kejsaren, men judarna vägrade. De böjde sig inte för människor, bara för Gud. Till slut fick de sitt undantag, inte för att Romarna älskade dem, utan för att deras tro inte gick att kuva.
Det slog mig hur lite som egentligen förändrats.
Rom skyddade sina egna, precis som makten gör i dag.
Paulus hade ett medborgarskap som räddade honom. Greta har ett som borde göra det, men inte gör det.
Ändå finns något orubbligt i båda historierna: vägran att tillbe makten.
När jag gick hem från kyrkan tänkte jag på allt detta.
På Håkan och hans kärlek till jorden.
På Stefanos, som bad för sina bödlar.
På Paulus, som reste sig ur sitt mörker.
Och på alla oss som fortfarande försöker se, fast ögonen svider.
Och så tänkte jag på prästen, Christer.
Hur vissa människor verkligen verkar ha en kallelse.
Han stod där och berättade, som om han inte bara talade om Paulus, utan vävde ihop trådarna mellan då och nu, mellan Saulus fall, Stefanos mod, Håkans mildhet och våra egna liv som fortfarande söker mening.
Kanske är det just det en präst gör: hjälper oss att se att trådarna redan finns, och att Gud aldrig helt släpper taget om någon av dem.
