En mur runt Frösön i mitt hjärta
Jag har gått i en enda Palestinademonstration i hela mitt liv.
Det var i min lilla stad, när min nu 21-årige son var fyra år gammal. Vi stod där tätt ihop, medan talarna ropade om ett land långt bort, men ändå så nära.
Då som nu fick vi bilder från Gaza. Det fanns bloggare inne i Gaza som nådde ut, på ett sätt journalister inte kunde . Bilderna som är med oss för alltid, är bilderna på barnet som sitter brevid sin pappa. Båda livrädda. På andra bilden har Israels soldater skjutit ihjäl båda. Barnet faller död ner på sin far. Fadern,hänger med huvudet med ena handen om barnet.
Israel visade också då, sin skoningslöshet mot Gaza, ett område lika stort som Frösön.
Inringat av en mur så att människor inte kunde fly, och sedan bombat med klusterbomber, vit fosfor och en markoffensiv där barn pricksköts.
Jag stod där med hans lillebror i vagnen och tänkte:
Det har pågått hela mitt liv, och till och med innan jag föddes. Och även den här gången liknande det folkmord. Israel skulle skrämma bort Hamas för gott. Se hur det gick med den taktiken.
Det började när världen efter Förintelsen lät en ny katastrof födas, och sedan låtsades som om det var fred. När jag var barn sprängdes någon självmordsbombare sig själv och många med honom, var och varannan dag. Någon fred har det aldrig varit.
Det var en mycket kall vinterdag, där på demonstrationen, becksvart omkring oss, med mycket snö.
Fyraåringen hade precis knäckt läskoden.
Han pekade på skyltarna och sa:
”Mamma, det står att Israel mördar barn”
Bloggande som manifestation
Att jag tog med hela min familj, min exman inkluderad, var för att jag var en flitig bloggare på den tiden.
Jag omgav mig med vänsterbloggare som Roya Hakimnia.
Hon uppmanade oss att ta kort på skyltarna där vi demonstrerade och lägga upp dem på bloggarna.
Vi demonstrerade över hela landet.
Bloggarna blev i sig själva en manifestation – vi kunde se alla skyltar från olika städer.
Debatten är inte ny
Också då rasade debatten om antisemitism i vänstern, eftersom vi protesterade mot Israels krigsbrott.
Detta är inget nytt, även om man kan få intrycket av det idag.
Vi vänsterbloggare pratade ofta om att det var Israels strategi att tysta oss genom att använda antisemitismanklagelser.
Varför SKMA dyker upp i mitt flöde
Idag såg jag att Tobias Hübinette retweetade Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA).
Han är en av de vänsterpersoner jag respekterar och lyssnar på.
Jag dras till människor som visat sig vara trovärdiga. Och kloka! Alltid gjort det.
Jag är född i en familj där politik alltid var närvarande.
Olof Palme var husgud. Han var det förstår ni, i hela mitt samhälle. Så kanske ni förstår hur stor han var.
Om du vill tänka socialdemokratiskt om det: stor på Idrottsgatan där jag växte upp, bland oss ungar. Stor i samhället. Stor i landet och stor i världen!
Sverige har aldrig erkänt så mycket beröm, respekt och internationell stolthet som med Palme. Du vet det är sant.
Om du inte heter Åkesson förstås och sjöng nidvisor om mordet.
Mormor, pappa och politiken
Min mormor var mitt inne i den politiska hetluften en gång i tiden.
Hon skötte i praktiken Gunnar Hedlunds hushåll, mat, barn – allt.
(Hedlund var partiledare för Centerpartiet och också inrikesminister i Tage Erlanders regering).
Hon älskade att prata politik, men inte med min far.
De var politiska meningsmotståndare och hatade varandra hett och innerligt.
Pappa var vänsterpartist.
Mormor liberal.
Deras politiska konflikter var vardag vid köksbordet.
Ändå blev pappa kär i mormors dotter – och hon i honom.
Historier från en annan tid
Mormor hade redan sett ut en civilingenjör åt min mamma i Dorotea, och bestämt att hon skulle bli förskollärare.
Men mamma gick sin egen väg.
Hon blev gravid med min storebror, och sedan mig, trots att en läkare sagt att amning skyddar mot graviditet.
Mormor bad henne göra abort.
Hade mamma gjort det hade detta blogginlägg aldrig skrivits, och SD-troll och nazister hade sluppit bli upprörda av mig.
Mormor kom från en stor släkt, med rötter i prästgården i Galagök. Vi är släkt med prästen. Det är en hel släktföreningen kopplad här. Jag träffade dom en gång i Lycksele. Ett hav av folk. Dom ses på olika ställen varje år.
Hon hade kontakter överallt, kanske till och med till kungahuset, om man ska tro min mor.
Hon hade också gått igenom det svåraste en människa kan: att förlora två barn. Min morbror Alf-Martin (namn efter en utrikeskorrespondent på radion) blev bara 13 år. Min moster, som jag älskade mycket, bara 26 år.
Mormors bästa väninna var författaren Kerstin Johansson i Backe. Hon hade en fin röd författarstuga på min morfars ställe. Dom hade gemensamma erfarenheter, gällande livets prövningar.
Historier vid köksbordet
Jag växte upp med berättelser från ett Europa i ruiner.
Mormor lärde mig att hat börjar i det lilla – en kommentar, en stängd dörr, som blir till ett staket som blir till taggtråd som blir till en mur.
När jag som barn bar mina palestinasjalar och såg bilderna från Gaza, var det omöjligt att inte dra paralleller.
Kampen mot antisemitism och kampen mot ockupation är delar av samma större kamp:
Att vägra acceptera att vissa liv räknas mindre än andra.
Att följa och stötta SKMA
Jag följer SKMA och stöttar deras arbete mot antisemitism.
Jag har också skrivit många blogginlägg om dem.
SKMA kritiseras både från extremhögern och från vänstern.
Officiellt står de i mitten, men de befinner sig i en politisk hetzon där de ibland ger legitimitet åt ena sidan och ibland fäller den helt.
När antisemitism används som slagträ
Charlotte Wiberg lyfter i sin text ett verkligt problem: poddar som Gott Snack som spyr ur sig konspirationsteorier.
Men sedan används det som grund för att misstänkliggöra hela vänsterrörelsen, något som bara gynnar högern.
Hon skriver också att judar inte utsätts för strukturell rasism eftersom de “klarar sig bättre socioekonomiskt”.
Det är en farlig återvändsgränd.
Det går utmärkt att vara socioekonomiskt privilegierad och samtidigt utsatt för hatbrott, hot och konspirationsteorier.
Rasism och antisemitism är inte en tävling i lidande.
Min ståndpunkt, då och nu
Jag står med Palestina.
Det har jag gjort hela mitt liv.
Men jag stöttar också SKMA:s arbete mot antisemitism.
För mig är detta inte en motsättning.
Kampen mot antisemitism och kampen mot folkmordet i Gaza är två delar av samma större kamp för mänskliga rättigheter.
Jag tänker inte låta politiker eller debattörer tvinga mig att välja “antingen eller”.
Jag står på båda sidor när det gäller att försvara människor mot hat och förtryck.
Judar som protesterar mot Israel
Det finns judar som själva protesterar mot Israels ockupationspolitik.
Att dessa röster ofta osynliggörs är ingen slump – de passar inte in i narrativet om att kritik mot Israel alltid är antisemitism.
Jag har skrivit mycket om detta i bloggen.
Jag skrev också ett debattinlägg i Aftonbladet om antisemitism inom vänstern.
Att kritisera och att försvara
Min text fick en bokförläggare att skicka en tjock bok till mig om judarnas historia.
Den fick SD-troll att bli glada, och vänstern att bli sur.
Jag vill inte göras till antisemit för att jag protesterar mot folkmordet.
Men jag är heller inte blind, jag tar avstånd när röster i demonstrationstågen skriker antisemitiska slagord.
Detta är också mitt parti, med vänsterledaren Nooshi Dadgostar, tydlig med. Hade hon inte varit det, hade jag kanske inte varit medlem i partiet. Vänsterpartiet för mig har alltid stått upp mot förtryckare, samt slår vakt om alla människors lika värde.
Jörn Svensson, tex, engagerade sig tidigt i homosexuellas rättigheter. Han lade flera riksdagsmotioner på området, bland annat en 1973 om könsneutral samlevnadslagstiftning, och talade i slutet av 1970-talet på Homosexuella frigörelseveckan, som enda rikspolitiker. Källa
När vänstern inte välkomnas
Trots att Nooshi är tydlig välkomnas Vänsterpartiet inte längre av judiska rådet.
Samtidigt hyllar Israels ambassadör i Sverige både SD och Ebba Busch.
Här är några texter jag skrivit som rör detta:
SD, Israel och antisemitism- vem får sätta agendan?
När vänstern svek om antisemitism
Kritik mot SKMA och Charlotte Wiberg
Lorena Delgado Varas är ingen antisemit
Alice Teodorescu Måwe och “vänsternazister”
Den kapade texten om antisemitism
—
Läs också: Varför klipper Sokolow av mina meningar?
Läs i Flamman: Antisemitism finns visst, Johannes Anyuru
Läs även! EU official weaponising anti-Semitism to block sanctions on Israel over Gaza genocide
Se ytterligare svar: Jag känner inte vördnad när jag möter detta språk
Slutreplik: Vem har bett dig känna vördnad, Johannes Anyuru?
Vi måste lyssna på palestinier
Johannes Anyuru skriver:
”Till slut måste vi lyssna på palestinier.
Jag har ofta vinnlagt mig om att gestalta judisk utsatthet sida vid sida med min egen och andras.
Men när folkmordets realitet är så akut och antisemitismanklagelser används som instrument för att tysta och avleda, då måste vi våga se och lyssna.”
Det här, för mig, handlar inte om att välja sida mellan judar och palestinier. Det handlar om att stå på rätt sida av historien, mot folkmord, mot antisemitism, mot allt hat som river sönder våra samhällen!
Punkt.