Jag försvann inte över en natt. Det var ingen dramatisk försvinnandekonst, inget fall ner i något mörker, ingen dörr som slog igen. Det var bara ett långsamt bleknande.

Jag fanns där, jag log, jag skrattade, jag gjorde det jag skulle. Jag fyllde ut min form, men det var en form utan tyngd. Om du hade sett mig då, hade du sett en flicka som skrattade högt. Jag var ett lyckligt barn. Det säger jag när någon frågar. Och det var sant. Jag skrattade ofta. Sprang fort. Tänkte stort.

Jag satt klistrad framför TV:n och lyssnade på Olof Palme, för han sa saker som fick världen att kännas verklig. Hans röst var verkligare än världen runt mig. Hans ord formade en värld som var skarp, rak, logisk, en värld där allt gick att förändra bara man hade orden, styrkan, elden.

Jag växte upp i Hoting, Strömsunds kommun, Jämtlands län. Men här, i Ångermanlands landskap, pratade vi ångermanländska. Det var nära gränsen till Lappland, bara tre mil till Dorotea. Strömsund är en av Sveriges rödstarkaste kommuner, kanske den allra rödstarkaste. Här andades vi in politik lika självklart som vi andades in tallskogen. Vi växte upp i det som kallas Europas sista vildmark, bland mil efter mil av sjöar, myrar och skog.

Tåsjöns kyrka var min första scen. Varje år samma ritual, skolavslutningarna. Vi gick i rad, först klass ett, sen två, sen tre. Alla efter svenska flaggan, som en ståtlig parad genom tiden.

Jag var sju år när jag för första gången, på min första skolavslutning – gick längst fram i tåget, först efter flaggan. Min klänning var nystruken, mitt hjärta slog fort. Mormor och mamma var där. Mormor var alltid där.

Jag sjöng, och mormor sa att min röst ljöd över alla andra. Men jag var ingen som skrek. Jag var ingen som ropade ut saker till världen. Jag lät andra ta plats, och jag rörde mig i bakgrunden. Men jag såg allt. Och jag minns när cirkeln slöts. Från första klass till nian. En hel barndom inuti den där kyrkan.

Ikkorrn

I skogen väntade Ikkorn-Camilla. Hon var ett år yngre. Hennes hår var rött, snabbt, levande. Pappa kallade henne ”Ikkorrn” (Ångermanländska för ekorre), och det passade henne. Vi rökte i skogen. Vi satt på en sten, delade cigaretter, blåste ut rök i tunna strimmor och såg den lösas upp i luften. Det var vår första magi – att låta något existera och sedan försvinna.

Sen hittade vi lastbilen. Den stod där, övergiven, nersjunken i mossan, som en rostig tidskapsel. Vi gjorde den till vår. Jag satt i förarsätet och sa att jag en dag skulle köra härifrån. ”En dag rymmer vi,” sa jag till Camilla. ”Vi plockar ner allt vi älskar i en väska. Vi ställer oss vid vägkanten och liftar bort från Hoting. Och medan vi reser iväg för alltid, kommer världen att stanna. Det enda som rör på sig är vi. Då kan vi ta för oss av allt vi vill ha av världen. Och ingen kommer kunna stoppa oss.”

Men vi rymde aldrig.

Vi stal cigaretter från Hotell Raivi istället. Automaten där var vår måltavla. Vi lade i pengar, ropade på personalen: ”Det funkar inte! Vi har lagt in pengar men inget kommer ut!” Och de öppnade, tog ut en limpa, räckte över den.

Prince. Marlboro. Gula Blend. Vita Blend. Osv.

Vi andades in. Vi blev rök. Vi försvann i skogen.

I sexan försvann det där glada barnet som alltid skrattade. Hon orkade väl inte skratta mer. Istället förvandlades jag. Likt i låten ”Strange Little Girl” med The Stranglers.

”One day you see a strange little girl look at you. One day you see a strange little girl feeling blue. She’d run to the town one day, leaving home and the country fair. Just beware when you’re there, strange little girl…”

Jag ruffsade upp håret. Det stod rakt upp, nära kal på sidorna. Jag målade mina ögonbryn med en blyertspenna. Jag skar upp min arm med en kniv. Ingen såg. Eller så såg de men valde att inte se.

Men Ärtan såg. Camilla Ekstedt. Hon kom från Västerås. Hon blev adopterad till Tåsjön. Hon steg in i vårt högstadium som en figur ur en annan historia. Hon hade en liten silvrig piercing i näsan, och jag döpte henne därför till Ärtan. Vi rökte på rasterna. Vi var överlevare, hon och jag. Vi bar osynliga ärr, kartor över saker vi aldrig sa högt. Hon såg mig som jag såg henne. Vi var märkta. Vi var utanför.

Vi stod bredvid varandra, rökte våra cigaretter, andades ut långsamt, lät rök och smärta försvinna i luften. Och i bilden jag tog den där natten, sista natten med gänget när vi gick ut nian, finns allt det kvar. Bakom henne tornar bergsprängaren upp sig. På bordet ligger en hög med kassettband, låtar vi kan utantill men aldrig kommer höra igen. Hon har sin röda kjol och sin stickade tröja. Hon gör tummen upp.

Hon är där. Jag är där. För en sista gång.

Vi sov på golvet i den övergivna skolan i Karbäcken den natten. Vi var alla fulla. Ingen hade madrasser. Någon huttrade trots att det var juni, drog jackan tätare om sig. Solen gick aldrig riktigt ner, det var det där blå ljuset som aldrig slocknade helt. Vi låg i en hög, som djur som värmer varandra ändå. Någon viskade om framtiden. Någon skrattade i sömnen. Någon drog sig närmare någon annan. Jag låg vaken längst av alla. Jag lyssnade på andetagen omkring mig, på vinden genom fönsterspringorna.

Morgonen kom som en utandning. Någon drog på sig sina kläder. Någon gick utan att säga något. Jag gick sist. Luftens kyla mot min hud. Gruset under skorna. Byggnaden bakom mig. Jag såg mig om en sista gång. Camilla log fortfarande på kortet.

Hon lever där. Hon lever fortfarande där.

Sedan gick jag också. Och jag vet fortfarande inte hur jag kom hem.