SKMA har publicerat ett nyhetsbrev där de anklagar Johannes Anyuru för att “förvränga” deras ståndpunkter. I själva verket visar deras text något mycket större än ett meningsutbyte mellan två skribenter. Den blottar ett sätt att tala om antisemitism som stelnat, blivit ett försvar för makt istället för en kamp mot hat.

När antirasismen blir selektiv

SKMA säger sig stå fria från politik. Men deras språk, deras val av exempel och deras fiendebilder följer en välbekant linje: kritik mot Israels övergrepp misstänkliggörs, medan rasismen i västvärlden reduceras till ett sidospår. Den som nämner ordet folkmord måste genast förklara sig. Jag ser inte det neutrala i det, jag ser ett val.

Anyurus brott: att se det förbjudna

Det SKMA kallar “förfalskningar” är i själva verket en motläsning. Anyuru vågade tala om hur antisemitismbegreppet kidnappas och används för att tysta palestinska röster. Det är obekvämt, men nödvändigt. För den som aldrig själv blivit misstänkliggjord för sin sorg är det lätt att kalla andras smärta för “lögn”.

Den förlorade tilliten

Det sorgliga är inte att SKMA svarar hårt.
Det sorgliga är att de tror att varje kritik mot deras position är ett hot mot själva kampen mot antisemitism.

Men kampen mot antisemitism behöver inte fler fiender,den behöver fler allierade!

Och de allierade växer inte i skuggan av misstänkliggörande, utan i ljuset av gemensam erfarenhet av rasism och förlust.
Det går inte att försvara judiska liv genom att misstänkliggöra palestinska. Det går inte att tala om rasismens historia om man inte ser hur den fortsätter i Gaza, i språkets skarvar, i vem som tillåts sörja offentligt.Ord är också vapen. Men de kan också vara nycklar, till verklig solidaritet.

När jag själv tog striden mot antisemitism

I februari i år publicerade Aftonbladet min debattartikel “Antisemitismen i vårt parti gör mig chockad.”
Jag skrev den som medlem i Vänsterpartiet, för att jag såg en fara i hur gamla fördomar levde kvar i språk och attityder, även hos oss som kallade oss antirasister.

Jag skrev den för att försvara judiska kamrater, för att markera att kampen mot rasism alltid måste gälla alla.

Heidi Frieds varning

Heidi Fried skrev om hur antisemitismen kunde vakna till liv igen, maskerad som “bara ilska mot Israel”.
Hon såg hur människor sa att de inte hatade judar, utan bara staten. Men, som hon skrev, med tiden urartade det till ren antisemitism och fascism.
Det är en varning vi måste bära också i dag.
Att kritisera Israels regering kräver att vi vakar över språket, så att sorgen inte blir till hat.
Men det kräver också att vi inte låter den varningen användas för att tysta vittnesmål om förtryck och övergrepp.

Det måste sägas tydligt: jag är ingen fiende till judar.
Jag har skrivit om antisemitism för att den ska tas på allvar, inte för att relativiseras.
Men när begreppet används för att misstänkliggöra solidaritet, förlorar det sin kraft mot verkligt hat.

Från varning till misstanke

SD-trollen på X kallar mig gärna antisemit för att jag har Palestinaflaggan i mitt namn.De har ofta själva Israels flagga i sin bio, och högerextrema åsikter i flödet.Vad säger det, egentligen? Att solidaritet med ett förtryckt folk nu likställs med hat mot ett annat? Eller att ordet antisemitism blivit deras nya sköld mot kritik?

För mig säger det något om tiden vi lever i. När jag skrev i Aftonbladet om antisemitismen i vänstern var det för att försvara ett gemensamt ansvar, att våga se även det som gör ont i den egna rörelsen. Det var inte bekvämt då, och det är inte bekvämt nu.

Men låt oss vara ärliga: det här är på intet sätt någonting nytt! Redan förra gången Israel bombade Gaza med klusterbomber, vit fosfor och pricksköt barn, då blev Palestinavänner kallade antisemiter för att de protesterade mot kriget. Jag gick själv i ett sådant protesttåg, då min äldsta son var fyra år. Han fyller snart 22 år! Ser ni inte att mönstret går igen, gång på gång?
Det är exakt samma retorik, samma reflex att förvandla solidaritet till skuld.

Skillnaden är inte tiden, utan hur trött man blivit på att behöva upprepa det självklara: att stå upp för palestinier är inte att hata judar. Det är att vägra acceptera övergrepp, oavsett vem som begår dem.

Två tankar samtidigt

Jag försöker gå mitt i sprickan där två sanningar ryms samtidigt: att antisemitismen är verklig, och att Israels krigspolitik är outhärdlig.

Jag är inte ensam om det. Vi är många som måste kunna protestera mot ett folkmord utan  att SD-regeringen ska demonisera oss.

Ett ojämlikt krig

Det Hamas gjorde var fruktansvärt, och vi är inga “Hamaskramare”. Det var vi inte för över tjugo år sedan heller, när Hamas skickade hemmagjorda raketer mot Israel och det utlöste kriget den gången. Sedan Gazakriget vilade allt på en skör vapenvila, det har vi gått tillbaka till nu. Det har aldrig varit någon fred.

Israel är en av världens starkaste militärmakter, den fjärde, enligt flera bedömningar,
med kärnvapen, flygvapen och total kontroll över Gazas gränser.
Palestina har ingen armé, inga flygplan, inga ubåtar. Bara civila, barn och ruiner.

Israel sade då, förra gången, att de skulle skrämma bort Hamas en gång för alla. I stället växte desperationen, generation efter generation. Hamas kom tillbaka värre än någonsin.

Två folk, en framtid

Vi vill se en tvåstatslösning, inte för att det är enkelt, utan för att det är det enda rimliga.
Palestina måste få vara fritt, med egna gränser, egen regering, egen framtid.
Israel måste finnas, men inte som ockupationsmakt.
Ingen säkerhet kan byggas på ruiner och barnlik. Ingen fred kan födas ur hämnd.

Två folk kan leva sida vid sida, men inte så länge det ena hålls inlåst bakom murar och blockader.
Att kräva ett fritt Palestina är att kräva ett slut på en historisk orättvisa,
och att tro att både judar och palestinier förtjänar att leva utan rädsla.